Jag tycker det är roligt och intressant att läsa Folkbladets intervjukrönikor om olika Finspångsbor. Men visst blir man nyfiken på intervjuaren, den där chefredaktören på Folkbladet som inte är Finspångare själv men ändå verkar brinna för Finspång och människorna som bor här. Outtröttlig står han kvar, år efter år, sedan 2004, och verkar inte se Finspång som en trampolin i en önskedrömskarriär, som en rad andra ”superchefer” som rekryterats hit gjort.

Jag frågade Widar om jag fick intervjua honom? Eftersom han är en man som har för vana att svara JA, så sa han ja den här gången också. Vilket är hans första barndomsminne? Dessvärre minns han inte så mycket. Det är fotografier som har berättat för honom om hans uppväxt i det lilla brukssamhället Olshammar i Närke där ”alla” jobbade på bruket och röstade på Socialdemokraterna. Hans minne verkar starta vid 13 -14 års ålder. Då fick han frågan om han ville bli ordförande i SSU och svarade såklart ja. Han spelade mycket fotboll. Jag frågade hur bra han var och han svarade att han hade kondition, att han sprang mycket men att han sparkade på folk mer än han sparkade på bollen. Han hade lätt för att skriva också och hade sin första insändare i Örebrokuriren när han var 14 år. Rubriken var ”Ner med kungahuset”. Efter sina 9 år i grundskolan blev det ett år i armén innan han började på bruket som truckförare i tron att det var det han skulle göra resten livet, precis som föräldrarna. Men Widar var rastlös, tog körkort, köpte bil och började jobba på andra bruk … tills han läste ett reklamblad om Jära folkhögskola, arbetarrörelsens folkhögskola  utanför Nässjö. Han sökte en vinterkurs och kom in och blev tillfrågad om att bli ordförande i SSU-föreningen där. Självklart sa han ja. På folkhögskolan träffade han för första gången i sitt liv långhåriga ungdomar som gick barfota och rökte hasch. Dit kom K-A Westerberg, han som startade Hasselakollektivet, och föreläste. Widar blev fascinerad av Westerbergs klassperspektiv och engagemang att hjälpa unga från narkotika, som då var något nytt och skrämmande.

Efter folkhögskolan sa han ja till att bli SSU:s ombudsman i Stockholm. Sedan sa han ja igen och blev gift. När paret flyttade till Hassela för att bo och arbeta i kollektivet hade de redan två små barn. Efter skilsmässan kom så två barn till. Åren på Hassela blev Widars ”universitetsutbildning”. Här placerades ungdomar med narkotikaberoende och Widars engagemang för människors lika värde växte sig ännu starkare.

1990 var han ombud på socialdemokraternas partikongress. Han  blev provocerad av en partimedlem som från talarstolen skällde och menade att partiet gått till höger. Widar gick oplanerat upp och sa att om sossarna ska ha skit så ska de också ha cred för mycket som har med välfärd, trygghet och rättigheter att göra. Han fick stormande applåder och en fråga om att stå på riksdagslistan. Som vanligt svarade han ja och på det sättet blev det sju års riksdagsarbete. 2004 fick han en förfrågan från Folkbladet om han kunde tänka sig att bli tidningens ledarskribent (och senare chefredaktör.) Han kände att det skulle vara något som passade honom, så han svarade ja.

Widar fyller 65 år i år men har inga planer på att gå i pension. Han känner fortfarande ett sug efter kunskap. Han lär sig helst genom att umgås och diskutera med människor och han nämner bland annat den framlidne socialdemokraten Odd Engström som en av dem han haft många och långa, intressanta och lärorika diskussioner med.

För att hålla sig ung tränar han en del kondition. Han cyklar och kör inlines. På jobbet finns också ett litet gym som han besöker ibland. Han säger också ja till livets njutning som god mat, alkohol och sex - men bara i lagom mängd såklart, det får aldrig bli ett missbruk.

Till sist: hur är det nu med kärleken till Finspång och Finspångarna. Är den äkta eller är det hatkärlek? Jo, efter den här stunden tillsammans med Widar Andersson på en bänk i vackra Bruksparken med utsikt över Slottsparken och med solens strålar som får vattnet att glittra tror jag honom när han säger att Finspång har fått det bästa av bruksandan, att det finns en genuin öppenhet här som är något alldeles speciellt. 

I vårt lilla Finspång bor människor från hela världen och Widar har pratat med många nyinflyttade som vittnar om att det är lätt att komma in och känna sig hemma i Finspång. Tänk på det, att om Finspång ska ha skit för något så ska vi också ha en hel massa cred.