Måhända har jag blivit cynisk med åren, men efter 4000 hyllmeter ledarskapslitteratur, artiklar och reportage i diverse chefstidningar, anser jag att det finns fog för den domen. Jag är av den bestämda uppfattningen att utbildningsväsendet ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och därför har jag också varit mån om kontinuerlig förkovran i ledarskap och pedagogik. Alltför ofta grusas dock ambitionerna av att intervjuobjekten eller författarna målar in sig i förutsägbara hörn med återkommande floskler. Det förekommer säkert i alla branscher men jag vill i alla fall dela med mig av några personliga favoriter.
På tredje plats återfinner vi begreppet “resa”, ofta i kontexten “Vi har genomgått en viktig resa”. Det finns väl inte en mellanchef i detta land som aldrig har nyttjat denna harang, i syfte att sätta ord på mer eller mindre diffusa lägesanalyser eller när det helt enkelt inte har gått som planerat. I regel innebär det att samla ihop resterna efter ett trauma eller totalt misslyckande, ett försök att omvärdera några magra år till viktiga erfarenheter och lärdomar.
Se upp med denna floskel, ty den kan lika gärna vara synonymt med behovet av akut krishantering. I samma division hittar vi omskrivningen “utmaningar”, ofta pompöst draperad av “Vi står inför intressanta utmaningar”. Den här floskeln ska man verkligen undvika. Säg då hellre att vi står inför möjliga sötebrödsdagar, om vi förmår lägga ner lite extra jobb fram till den eventuella belöningen. En chef som pratar om utmaningar menar i själva verket att vi står inför en period med så stora problem som inte kan lösas utan en näve matjord i fickan eller Guds försyn.
Silvermedaljen erövras av surdegen “att tänka utanför boxen”. Det är en vanlig klyscha, inte minst inom utbildningsbranschen. Det ansågs länge fint och nästan genialiskt att tänka utanför boxen, att man hade magiska krafter som bidrog till andra lösningar som de arma medarbetarna innanför boxen inte förmådde klura ut. Det finns också någonting elitistiskt i den harangen, som att jag är mycket smartare än alla andra dödliga eftersom jag struntar i vedertagna konventioner. Men handen på hjärtat, vem vill egentligen ha ett gäng magiker som tänker utanför boxen på en arbetsplats? Det blir bara en massa konflikter och i värsta fall, en total anarki bestående av soloåkare som tar sig friheten att följa sitt eget “geniala” regelverk. Nej, tacka vet jag medarbetare som håller sig i lådan, som underkastar sig det gemensammas bästa och lojalt ställer upp på gemensamt fattade beslut.
Högst upp på tronen ståtar det uttjatade uttrycket “Vi har högt i tak på den här arbetsplatsen”. En sliten harang som vi bör vara mycket försiktiga med. Att sitta på en anställningsintervju och få höra att det är en firma med högt i tak, särskilt om intervjuaren flackar med blicken, är ett illavarslande tecken. Det är någonting som chefer och HR-folk använder för att försköna en destruktiv arbetsplatskultur med pennalism, kränkningar och återkommande personangrepp. Vem har glädje av högt i tak om det inte bottnar i en anda av respekt och demokratiska arbetsformer? När Diskrimineringsombudsmannen eller Arbetsmiljöverket gör flygande besiktningar av arbetsmiljön, ger det inga guldstjärnor med repliken att vi är en arbetsplats med högt i tak.
Min egen favorit av återbruk är dock “Min dörr står alltid öppen för er… ”, en livsfarlig floskel som om den tolkas bokstavligt innebär att du aldrig någonsin kan räkna med att få något arbete gjort. Som ny och naiv skolledare gjorde jag det dyrköpta misstaget att vädja till alla föräldrar att det bara är att höra av sig eller titta in, eftersom min dörr alltid skulle stå öppen, för allt och alla. Det borde jag inte ha gjort. Det tog mig några år av telefonsamtal, mailkorrespondens och föräldrar som satt på kontoret och ville prata av sig, innan jag insåg att det inte går att leda en skola och samtidigt utge sig för att vara hobbypsykolog, eller som under det senaste året, hobbyepidemiolog.
Om man nu promt känner sig nödgad att öppna sin famn och utlova att dörren alltid står öppen, är det viktigt att säkerställa att man själv inte är på plats bakom dörren.
Så nu agerar jag efter beprövad erfarenhet. Jag går på julledighet, eller som det numera kallas, julkarantän och lämnar kontorsdörren öppen bakom mig.
Välkommen in.