På Arlanda trängs vi för att penetrera säkerhetskontrollens nålsöga så att den första pandemibefriade semestern sedan 2019 kan bli av. Om du har ett giltigt pass, vill säga. Där är det också kaos, först gällande bokningen och nu för att utfärdandet har drabbats av flaskhalsar. Kan man inte ta tåget? Nej, där har det permitterats tågpersonal i sådan omfattning att SJ haltar mer än vanligt. När pandemin äntligen tycks vara under kontroll, kommer dessa motgångar som ett mjältslag in i den svenska folksjälen. När vi äntligen får resa igen, då ska infrastrukturen jävlas med oss. Ska det vara på det sättet?
Kvällstidningarna bankar på med svarta rubriker om “KAOS” och “KOLLAPS”. Det engagerar folk. Själv har jag inte fallit offer för denna hysteri ännu. Jag har förvisso en resa inbokad, men det ordnar sig nog med den saken och blir det något trubbel så får vi väl hitta andra alternativ. Min coolhet är dock en chimär som grundar sig i att jag sällan ligger i framkant när det gäller semesterambitioner. Men förr eller senare dras jag också med i karusellen av aktivitetshysteri. Har jag helt glömt bort att flest aktiviteter vinner och att segraren kan surfa fram på en harmonisk välfärdsvåg fram till jul?
Min semesterkalender ekar oförskämt tom. Samtidigt översköljs jag av kvällstidningarnas och de sociala mediernas annonser och fångas för stunden av det akuta behovet att uppleva. Jag vill också ta en strandpromenad i flipflops på Jylland, jag vill också paddla kajak i Nordnorge och jag vill också bejaka mitt konstnärliga alter ego på Österlen. Det ser härligt och avspänt ut och även om jag vet att marknadsföringen är vilseledande, sveps jag med av dessa luftslott som uppmanar mig att boka och betala, annars riskerar jag att gå miste om fantastiska semesterminnen. I år också.
Om förväntningarna bara kretsade kring att välja rätt glajjor för att mingla på Österlen eller rätt flipflops för en badsemester på Lökken, vore det tämligen okomplicerat. Men nu räcker inte det, för det finns också en förväntan på att träffa människor som du annars inte hinner med. Du slits mellan vill och bör, för att hinna umgås med utflugna barn, föräldrar, släktingar och vänner. Det blir dessutom bonuspoäng om du lyckas etablera några nya fräscha bekantskaper. Det ska ätas bruncher, spelas spel, föras djupa samtal, skrattas innerligt och vi ska alla uppnå konsensus gällande åsikter om politiken, religionen och vetenskapen. Vi ska utbyta pseudopsykologiska råd om allt mellan barnuppfostran och dödshjälp. Samtidigt ska vi umgås dygnet runt på små ytor, helst i båtar eller i husbilar och vår integritet sätts utan pardon på undantag. Semester är trots allt liktydigt med umgänge och underbara samtal som tar våra liv i rätt riktning. Allt är dessutom otvunget, spontant och snyggt i motljus.
Parallellt med ovanstående krav, ska vi också hitta balansen mellan att äta gott och samtidigt hålla den fysiska statusen i trim. Det ska frossas i hemslungad bearnaisesås, krämiga skagenröror och hembakade rabarberpajer. Samtidigt ska våra åldrande kontorskroppar
späkas med evighetslånga powerwalks, intervaller uppför slalombackar, och tung men lustfylld styrketräning. Allt detta med ett bländvitt leende och en atletkropp som påminner om en utsvulten jakthund.
“Lev gott, men ligg för fan inte på latsidan, det är trots allt semester.” Ni kanske tycker att jag dramatiserar, att jag istället bör vara (kåt) glad och tacksam för att jag får ha semester. Och självklart har ni rätt i det. Jag tror de flesta av oss förmår sortera i
den inbillade kravställan. Det klarar jag också. För det mesta.
Men ibland, när anden är svag, dras jag också med i fantasier om unika resmål, härligt umgänge, fantastisk mat och drömmen om superkroppen. Jag är ju bara människa, trots allt.
Men kanske kan vi ändå ta till oss något av Arlandas köer, den haltande tågtrafiken och de rekordhöga bensinpriserna. Kanske vill det säga något till oss, som vi bör lyssna på.
Själv fortsätter jag strävan efter min gyllene medelväg. Jag införskaffar mig en sommarhatt, några böcker och ett paraply. Dessutom unnar jag mig ett nytt skrivblock och en ny kulspetspenna. På första sidan titulerar jag den tävling som för tillfället ligger närmast hjärtat:
“Flest obokade dagar i kalendern vinner.”