Kommunstyrelsens ordförande Mats Annerfeldt skriver i sitt förord: "Vi har en stark ekonomisk motor i våra industrier och andra företag på orten. Vi befinner oss också i ett attraktivt geografiskt läge, där vi är del av arbetsmarknader i flera olika väderstreck. Vi fortsätter att jobba efter vision 3035 för att möjliggöra fler bostäder och tillväxt. Jag vill också passa på att rikta ett stort tack till alla medarbetare för era fantastiska insatser. Utan era insatser och ert engagemang är det omöjligt att leverera all den fina välfärd vi gör."
Det är bra ord som beskriver vad Finspång är. Men den strategiska planen i stort är allt annat än strategisk. Den är tvärtom en ordrik och byråkratisk härdsmälta som saknar all förmåga att strategiskt styra Finspångs utveckling.
Att det är på det viset är förstås inte Finspångs fel. Jag har själv varit kommunpolitiker och ordförande i en nämnd en gång i tiden. Det kommunala uppdraget är väldigt jordnära och kan i allt väsentligt avgränsas till det som Mats Annerfeldt trycker på i sitt förord. Men steg för steg har det kommunala uppdraget belastats med en allt tyngre överbyggnad av en massa flummiga mål och fokusområden som stjäl en allt större del av arbetstiden i de kommunala förvaltningarna och som främlinggör många folkvalda politiker från sina uppdrag.
I den strategiska planen finns elva (!) fokusområden. Fokus betyder koncentration, målinriktning och att ställa i centrum. Att på allvar fokusera på elva områden är totalt orealistiskt och helt ostrategiskt. Dessutom är det helt bakvänt och surrealistiskt att använda kvalificerade förvaltningsmedarbetares arbetstid för att sätta samman sådana här oanvändbara pappershögar istället för att leverera underlag för den politiska hanteringen av Finspångs trängande, verkliga och strategiska problem.
I sammanställningen av Finspångs elva fokusområden finns alla floskelord jag kan komma på representerade. Orden och de verkligheter som finns bakom orden är förstås inte oviktiga. Men i det jordnära och kommunala sammanhanget så blir det just floskler när kommunfullmäktige som ett av sina elva strategiska mål ska besluta om att Finspång ska kännetecknas av "jämställdhet, livskvalitet, medskapande och inkludering." Hur ska de förtroendevalda politikerna i Finspång som så vitt jag känner dem är bra, demokratiska, socialt ansvarsfulla och gedigna personer kunna stå upp för alla dessa mål och fina ord i sin praktiska verksamhet som beslutsfattare på det lokala planet? Svaret är att det kan man inte. Svaret är att ingen bryr sig om alla dessa mål och alla dessa vackra ord. Men frågan blir ju då ännu mer kraftfull: Varför ska ideella kommunpolitiker och kvalificerade förvaltningsmedarbetare behöva lägga tid och uppmärksamhet på sånt här?
Saken blir ju inte bättre av att den strategiska planen för Finspångs kommun - utöver elva fokusmål - även tyngs av sjutton globala mål där kommunens medarbetare tvingas lägga arbetstid på att skriva långa inlagor om vad kommunen ska göra för att matcha mål som "ingen hunger" och "sanitet för alla". Det blir ju närmast skrattretande när det globala målet om "ingen hunger" enligt förvaltningens förslag ska lösas genom att: "Kommunen ser till att mat som serveras i verksamheterna håller hög kvalitet med näringsrikt innehåll samt erbjuder och tar hänsyn till medicinska och religiösa preferenser." På vilket sätt kommer hungern i Finspång att lindras genom att kommunen tar hänsyn till "religiösa preferenser?"
Och hur pass integrerat med Finspångs strategiska verkligheter är det att med anledning av målet om "sanitet för alla" beskriva det som ett lokalpolitiskt problem att "Många kvinnor och flickor riskerar sin personliga säkerhet då de tvingas söka avskilda platser för att utföra sina behov eller hämta vatten."
Kommunpolitik är oerhört viktigt och grundläggande i vår demokrati. De kvinnor och män som i Finspång och i alla andra kommuner väljer att engagera sig för det allmännas bästa just där de bor och verkar; de behöver stöd och support för att kunna göra sitt bästa för den lokala ortens utveckling. Vilket handlar om det som Mats Annerfeldt säger i sin inledning: Näringsliv, jobb, välfärdsmedarbetare och ekonomi. Kommunerna behöver säga ifrån: Lägg flummet åt sidan.