Att födas i Ludvika för att senare arbeta i Finspång är förvisso en viss förflyttning i den fysiska geografin, men samhällsandan, den psykiska miljön är kanske ungefär densamma?
– Det är en svår fråga att svara på. Mina upplevelser som barn och ungdom i Ludvika är ju svåra att jämföra med den tid 2004 då jag första gången kom till Finspång för att arbeta som musikskolechef. Det jag hade svårt för med bruksmentaliteten i Ludvika var framförallt normen att man liksom skulle bli vid sin läst, inte tro att man var märkvärdig och måste ge sig av till Stockholm för att arbeta och för att få känna på lite storstadspuls. När jag gjorde just det, tog ett jobb på Kungliga postverket i huvudstaden, skaffade en liten lägenhet och var kung i baren den 25 varje månad, så kändes det som att jag bröt mot den där normen, var lite av en svikare, berättade Håkan Forsberg.
När han kom till Finspång så var han en vuxen man som hade flyttat flera gånger sedan den första flytten ut från Ludvika.
– Det var ett fritt val att arbeta i Finspång och livet hade lärt mig att det är inget märkvärdigt att vara märkvärdig; alla är märkvärdiga på sitt sätt. Och det är nog inget speciellt för vara sig Finspång eller Ludvika att man ska vara försiktig med att tjata för mycket om allt bra som de gör i de närmsta större städerna Norrköping och Västerås, sa Håkan och log stort.
Farfar Folke var Håkans "bästa kompis" när han var liten. De bodde i husen bredvid varandra där i Ludvika och den lille Håkan tillbringade mycket tid med Folke.
– Folke var trumpetare i flottan på 1930-talet och han fick mig verkligen att vilja lära mig att spela trumpet. Även min pappa Bengt var musiker och spelade saxofon och klarinett i en dansorkester. På dagarna arbetade han som ingenjör på Asea och så gott som varje onsdag- fredag och lördagkväll var han ute med orkestern. Han kom hem till mig och mamma Mary mitt i natten från spelningarna och var på jobbet senast halv åtta nästa morgon. Jag fattar inte hur han orkade, sa Håkan.
Som också själv orkar en hel del. Han har till exempel tävlat i skidor mot Gunde Svan.
– I Ludvika bodde vi bara några hundra meter från skidspåren i skogen. Jag åkte väldigt mycket skidor uppemot tonåren och det blev en hel del ungdomstävlingar i Dalarna när jag var 13, 14, 15 år. Gunde Svan såg väl vi andra mest vid starten. Han brukade vara fem minuter före oss andra i mål, berättade Håkan Forsberg. Det har också blivit mycket friidrott för Håkan. Och fotboll.
– Men fotboll hade jag verkligen ingen talang för. Fast jag kunde springa fort!, sa Håkan Forsberg.
Erik Jacobsson - salig i åminnelse - var trumpetare i Norrköpings symfoniorkester och en "fantastisk pedagog" som tog emot privatelever hemma i familjens hus i Kolmården. Håkan tog tåget en gång i månaden till Erik.
– Jag ska aldrig glömma de där stunderna med Erik. Han lärde mig så mycket på ett otvunget och engagerat sätt, sa Håkan.
Det var också Erik Jacobsson som tipsade mig om att det 1994 fanns ett ledigt arbete i trumpet och orkesterledning vid den kommunala musikskolan i Norrköping. Under min studietid i Stockholm hade jag vid sidan av trumpetspelandet blivit intresserad av dirigering av orkestrar och det kom nu väl till nytta. Jag fick jobbet och därmed inleddes min bana i Östergötland, berättade Håkan.
I Norrköping slog sig den lilla familjen först ned i Skarphagen för att senare flytta till en villa i Norsholm. I familjen finns två vuxna söner. En av sönerna - Anton Forsberg - har gått i det nedärvda musikerspåret och är gitarrist, musiklärare och har även varit sångare i det berömda A cappellabandet The Real Group.
Håkan Forsberg är full av smittsamt livsbejakande berättelser om yrken han provat på och platser där han bott. En del handlar om musik - som året på Arméns musikpluton vid saligen insomnade P 10 i Strängnäs. Men mycket handlar om annat. Han följde till exempel med en dåvarande flickvän till hennes hemstad Nässjö och där behövde snabbt ordna en försörjning.
– I samhället Forserum i närheten av Nässjö fanns dörrtillverkaren Swedoor. De sökte folk och jag åkte dit och erbjöd mina tjänster. I ett halvår stod jag vid produktionslinan och borrade hål i dörrar för ringklockor och titthål och fräste upp plats för brevinkasten, sa Håkan.
Fortsättning i morgon