Ny barnbok
Tindra och Tillit
Kerstin Sköld
Vargen gick rakt och bestämt framåt utan att vela eller tveka.Vargen släppte henne inte. Hon bar den med sig i ett par decennier. Sedan släppte hon vargen lös i sin debutbok "Tindra och vargen Tillit"; en barn/ungdomsbok vars utgivning under sommaren 2021 gjordes möjlig av förlaget solentro.se i Malmö.
Tindra är en elvaårig flicka som är lite på kant med tillvaron redan från början. Inte så att hon lever i misär och elände på ett praktiskt och fysiskt plan. Men hon känner sig hunsad, osedd och liksom onödig i pusslet som utgörs av allt levande som just nu delar på livets möjligheter här på jorden. Hon saknar tillit, plats och kärlek i sitt unga liv. Tindra tvivlar och förtvivlar och omsluts av hemska meningslöshetskänslor. En dag brer hon sig en packe smörgåsar och ger sig iväg. Det känns inte som att hon medvetet rymmer till skogs; däremot är det ingen tvekan om att skogen har en stark dragningskraft på henne.
Kerstin Skölds bok har en mission, låt det vara sagt på en gång. "Tindra och vargen Tillit" är en plädering för barndomstrygghet, natur, skog, långsamhet, eftertänksamhet, omtänksamhet och för - om det ordet finns - vargsamhet. Har man svårt för sådana saker så kan det tänkas att man har svårt för Kerstin Skölds bok. Själv har jag inga problem med hennes mission. Här finns inte minsta tillstymmelse till hårt vinklade teser eller förljugenheter. Jag läste hennes bok med glädje. Kerstin Sköld har kompletterat sitt eget kärleksförhållande med skogen och naturen med ett flitigt skrivande i lokalpressen och med upprepade kurser i litterär gestaltning. Hon har ansträngt sig, vid sidan av alla andra mer basala försörjningsansträngningar, för att kunna berätta sin historia om Tindra och Tillit på ett tilldragande sätt. Jag tycker att hon lyckas med det.
Tilliten kommer till Tindra i form av en varginna och hennes tro på ljusa tankars och äkta sanningars betydelse för hur livsresan ska bli. Boken skildrar främst det slags drömmar och fantasier som krävs för att man utan invändningar ska ta till sig att Tindra som sitter och gråter på en sten på en äng utan problem konverserar med en varg som kommer förbi. Tindra följer med Tillit till hennes sinnrikt dolda och ombonade varglya. Genom Tillit kommer Tindra i kontakt med vargens alla vänner och bekanta ute i skogen: Olga Uggla, Bernhard Bäver och Enar Ekorre; för att bara nämna några. Hon pratar med kungsfåglar, hon leker med lomammans ungar och hon fascineras av hur effektivt och intensivt myrorna tar sig an att gnaga ner ett älghorn som en växande älg har droppat i naturen.
Handlingen utspelas i den närnatur som Kerstin Sköld rör sig i till vardags. Hon ingår i skaran av ideella "Floraväktare" som på uppdrag av Länsstyrelsen håller uppsikt på hur vissa hotade arter utvecklas på vissa platser i naturen. När Tindra och Tillit till exempel vandrar utmed Göntorpsån så är jag säker på att de går i Kerstins fotspår. Bokens behållning är i mina ögon främst de passager där vargen lär barnet hur man kan hantera livets ledsamheter och om hur man med positiv fantasi kan uppleva gemenskap med någon som inte är på samma plats. I slutet av boken får Tindra verkligen visa vad hon går för när hon räddar Tillit. Att hängbuksvinet i boken är en människa känns inte som en slump.