Sitter lite halvfrånvarande vid frukostägget och tidigare minnen från det här datumet dyker upp i sociala medieflödet, idag från 2009. “Har haft ett alldeles för sent läxförhör med sonen och är lite irriterad”, skrivet halv tolv. I ett slag är jag tillbaka nio år i tiden, en helt annan tid, ett helt annat liv. Jag känner frustrationen som ryms bakom de raderna, minns men har ändå glömt. Det låter kanske dramatiskt att det känns som ett helt annat liv, men jag skulle nog vilja påstå att det är snudd på lika stor omställning att få barn, som när de växer upp och flyttar hemifrån. Så lugnt allt blir, så mycket mer man kan styra över sin tid. Inget oförutsett inträffar, inga barn som plötsligt måste hämtas nånstans eller att man får veta halv tolv på kvällen att det ska tas med matsäck imorgon eller att det är prov som måste läsas på eller uppgifter som ska lämnas in nästa dag. Tonårstiden var för några av barnen ganska kaotisk och det är svårt att fatta hur vi orkade.
Facebook har blivit en slags modern version av dagbok i och med att vi varje dag kan få en tillbakablick på våra statusuppdateringar under åren. Jag slås ganska ofta över hur livet förändrats, vissa dagar kan fortfarande vara snärjiga, men när jag läser det här från 2010, blir jag helt matt, “Har jobbat, handlat, lagat mat, varit på banken och lagt om lån, haft samtal från skolan om min sons uppförande där, ätit mat, läst tidningen, tagit hand om posten (mest räkningar - inga Amerikaarv), plockat i och ur diskmaskinen och nu tänkte jag ta det lugnt en stund…”
Men jag blir ju påmind om fina minnen också, mysiga familjestunder där sonen lagat middag och alla äter samtidigt eller fika med vänner och roliga, som det här, “sorterar gamla pärmar och papper och hade tänkt slänga massor, men har drabbats av svår nostalgi och behåller nog rubbet... Kanske att jag slänger pärmen som innehåller en gammal bokföringskurs jag gick 1986... Kanske…” Kommer ihåg tillfället, men tror inte jag slängde den faktiskt.
På ett sätt blir de här ögonblicksbilderna intressantare än en dagbok, de blir som små utsnitt i tiden, skrivna för läsare och inte bara för en själv.
Minns också detta tillfälle, fortfarande med skammens rodnad på kinderna… “Idag tacksam mot en schysst polisman som lät mig slippa undan böter på 5000 spänn trots att jag parkerat där det rådde stoppförbud, på trottoarkanten och blockerandes en uttryckningsväg…” Efter en rejäl utskällning - ”detta är ett beteende man kan vänta sig av en finnig moppekille och inte av en vuxen kvinna” - fick jag åka därifrån efter att ha bett om ursäkt tio gånger och lovat att aldrig bete mig så tanklöst igen.