Under många år levde jag fast förankrad i den självutnämnda myten om mig själv som en asocial enstöring i privatlivet utan behov av social gemenskap. Det kan ha bottnat i att jag verkligen ansåg det vara oerhört energikrävande att umgås med människor, inte minst i arrangerade tillställningar som födelsedagskalas, mingel och parmiddagar. Den asociala identiteten kan också ha bottnat i mitt uppblåsta egos strävan efter att identifiera mig som den introverte författaren och bohemen. Under dessa år offrade jag några av mina grundläggande behov för att få vara den ensamma vargen utan flock.
Sanningen ligger nog någonstans däremellan. Jag har alltid försökt vara mån om att vara mentalt närvarande i möten och samtal på jobbet och den närvaron har sannolikt dränerat mig på så mycket energi att jag blivit alltmer restriktiv med umgänge på fritiden. Under större delen av mitt vuxna liv har jag arbetat med människor, vilket alltid har varit en stor passion och energikälla för mig. Baksidan är dock att mitt sociala kapital är begränsat, vilket föranlett att jag under många år var komplett oduglig på att vårda privata sociala relationer. Under mina första år i skolans värld var jag så dränerad på social energi att jag utan omsvep kunde gå och lägga mig när vi hade gäster på besök. Under offentliga tillställningar hade jag för vana att låsa in mig på toaletten och låta lampan förbli släckt, bara för att få vara i fred. Ett inbokat besök på en helgdag blev ofta ett oöverstigligt berg som jag i princip alltid försökte förhandla bort. Det var alltså inte personerna bakom umgänget som var problemet, utan fasan över den kraft som måste uppbådas för att leva upp till förväntningarna om att kunna bete mig som en normal vuxen människa. Jag kunde inte bli den jag ville vara så därför fick jag bli den jag inbillade mig att jag var.
Sent omsider, nämligen 2011, tog jag mig på allvar an de sociala medierna. Givetvis gick jag in i den låtsasvärlden med hull och hår. Att jag väntade så länge bottnade i en befogad rädsla över att jag skulle spola bort min integritet så fort jag började posta inlägg och fick den förrädiska bekräftelsekick som reaktionerna gav.
“Avoid posting your personal problems on facebook. Your personal problems require personal solution, not social attention”
Mycket riktigt. Den första tiden blottade jag de flesta av mina, mer eller mindre genomtänkta, tankar på de sociala medierna. När gemene man förkunnade vad de ätit till lunch så lämnade jag ut min själsliga status som om jag befann mig hos psykologen. På den tiden var det också betydligt mer text än bilder och när jag idag tittar tillbaka på vissa av mina inlägg så måste jag ha skämskudden i högsta beredskap. Facebook blev ett surrogat för terapi och den fysiska distansen till människor passade min konstruerade personlighet som hand i handske. I takt med att jag fläkte ut mig i den offentliga cyberterapin, ju mer frånvarande blev jag i det verkliga livets umgänge. För någonstans inom mig brann ändå ett behov av att få socialisera, men eftersom jag inte orkade träffa människor på riktigt så blev Facebook min lösning. Faktum var att jag på den tiden, på allvar trodde att det var vad jag behövde.
Jag hade fel och det upptäckte jag först när jag frågade min spegelbild om jag verkligen var den ensamvarg som myten om mig själv förkunnade. Successivt har också kurvorna bytt riktning och det intressanta är att min självutlämnande kurva på sociala medier har sjunkit i takt med att kurvan av verkligt socialiserande har stigit. De senaste två-tre åren har jag blivit betydligt mer restriktiv i vad jag delar med mig av på sociala medier samtidigt som jag blivit mer frekvent i att fysiskt umgås med människor i privatlivet.
Idag kan jag till och med njuta av att träffa vänner, umgås, skratta, gråta och prata med andra, till och med inom ramen för parmiddagar, något som jag av princip förkastat under hela mitt vuxna liv. Jag har helt enkelt beslutat mig för att göra upp med myten om mig själv, ty sanningen är att också jag är en social person.
Men….med mycket knappa resurser.
När det blir för mycket av mänsklig närhet och umgänge så drar jag mig undan igen, och då drar jag mig undan både den fysiska interaktionen och de sociala medierna. Då är det ändå en välsignelse för min egocentricitet att jag har mina månatliga krönikor i gammelmedia att breda ut mig i. Det kanske ändå är det enda beviset på att jag är vid liv.
“Jag skriver, alltså finns jag”