Det firades stort i Norrköping hela 1984. Staden fyllde 600 år. Men i själva verket hade 600-årsdagen passerat för länge sedan – och ingen vet när.
Det gick en våg av stadsjubileer genom Sverige under 1980-talet: Norrköping 600 år, Jönköping och Linköping 700 år, Helsingborg 900 år. Norrköping och Jönköping tog fasta privilegiebrev från 1384 och 1284, Helsingborg valde 1085 som födelseår p.g.a. ett brev som är det äldsta beviset för Helsingborg som stad. Linköping hade inget årtal att hänga upp firandet på utan valde 1287 då franciskanerklostret kanske hade grundats. ”Det gällde att hugga till med något – gärna så att staden var äldre än Norrköping”, sa näringslivschefen Bengt Isaksson långt senare.
Gemensamt för dessa gamla medeltidsstäder är att det inte går att slå fast när de verkligen grundades. Och i samtliga fall är de faktiskt äldre än vad som firades. Jubileumsfestande var uppenbarligen viktigare än historisk korrekthet. Men vilket år borde Norrköping ha firat? Vi vet inte. Och vi kommer aldrig att få veta.
Norrköping var en stad redan när Albrekt av Mecklenburg utfärdade det berömda privilegiebrevet 1384. Det framgår inte minst av att kungen träffade stadens båda borgmästare Gudmund smed och Martin Håkansson. Kung Albrekt gjorde inte Norrköping till stad utan slog fast den redan existerande stadens gränser.
Norrköping var en stad även tjugo år tidigare. År 1363 utfärdade nämligen fogde, borgmästare och rådmän i Norrköping en ännu bevarad köpehandling som beseglades med stadens sigill. Och det äldsta stadsbeviset är från 1350: då omtalas ”byamännen” i Norrköping, dvs. borgarna. Några sådana fanns inte i en fiske- och kvarnby.
I samma dokument från 1350 nämns också S:t Olofs kyrka för första gången. Denna medeltida föregångare till S:t Olai var stadens kyrka medan S:t Johannes (där Hörsalen nu ligger) var kyrka för socknen söder och öster om staden. De båda kyrkorna tros ha anlagts redan på 1100-talet, men deras tidiga historia är höljd i dunkel.
Det äldsta belägget för namnet Norrköping är från 1283. Då skänkte drottning Sofia rätten till laxfiske ”in norkøponge” till nunneklostret i Skänninge. Det är av betydelse att orten kallades ”norra handelsplatsen” eftersom marknader och handel var en viktig del av medeltida stadsrättigheter, men ordet köping kunde då beteckna både köpstad och mindre handelsplats.
Åter till Albrekts av Mecklenburg besök i Norrköping skärtorsdagen 1384. Bakgrunden är att Norrköpingsborgarna och bönderna i Bråbo och Lösings härader tvistade om var stadens gräns gick och kungen skulle slå fast vad som gällde. Måhända red ett illustert sällskap bestående av kungen, Östergötlands hövitsman Erik Karlsson (Örnfot), delar av riksrådet, borgare, bönder och jordägande stormän runt Norrköping, ivrigt diskuterande råmärken och gammal hävd.
Den 7 april utfärdade så ”vi Albrekt med Guds nåde Svea och Göta konung” det dokument som slog fast Norrköpings gräns, gav borgmästare och råd oinskränkt beslutanderätt över området, och borgarna tillstånd att hugga ved på allmänningarna utanför staden.
I söder räknas följande gränsmärken upp: platsen där stranden och prästängen möter varandra öster om staden, stora diket mellan humparna och Vrindbo äng, kvarnkullen, den sten som står i korsgatan i snävargatan, stora allmänningsvägen och Byebäck. Gränsen fortsätter norr om Strömmen via stenen som skiljer Himmelsta och Norrköping, stenen vid vägen till Östra Eneby, Humlekärr och stenen vid Bredsundsholmen.
Det går inte fastställa exakt var den medeltida stadsgränsen gick eftersom flera av gränsmärkena i dag är okända. Så här tänkte dig Norrköpingshistorikern Björn Helmfrid att dragningen i den moderna staden:
Söderut från Hamnbron, västerut längs Hospitalsgatan, söderut förbi S:t Olai kyrka, söderut längs Hagebygatan, västerut längs Albrektsvägen, troligen via Såpkullen åt nordväst, västerut längs Linköpingsvägen, ned till Strömmen väster om Strömbacken, norrut längs allén mellan Folkparken och Norra kyrkogården, österut längs Bergslagsgatan och därefter åt nordost förbi Johannisborg till Strömmen.
Albrekt av Mecklenburg, som i övriga Sverige har ett dåligt eftermäle sedan han avsatts av unionsdrottningen Margareta, har alltså i Norrköping kommit att (visserligen felaktigt) uppfattas som stadsgrundare och gett namn åt en av stadens gator. Den nya södra ringleden som planerades på 1920-talet följde delvis den gamla stadsgränsen och fick namnet Albrektsvägen för att ”bevara minnet av Konung Albrekts brev av år 1384”.