När jag flyttade till Norrköping 1 augusti 1970 och fick mitt första fasta jobb på Folkbladet Östgöten fanns redan Larne Wallison på plats. Dåvarande chefen Rutger Blomberg hade värvat honom från Växjö och när jag sedan anslöt var vi tre man stark som såg till att tidningens sport stod sig bra i konkurrens med ”jätten” Norrköpings Tidningar.
På den tiden fanns det inte så mycket olika sporter att bevaka. Fotboll, ishockey, speedway, handboll, bandy och bowling var i stort sett sporterna som vi skrev om. Vi var dessutom eftermiddagstidning så man hade ganska gott om tid på kvällar och morgnar. Man slapp helt enkelt den press som dagens sportjournalister utsetts för.
Dessutom, vilket kanske var det viktigaste, alla fotbollsmatcher med IFK Norrköping och Åtvidabergs FF spelades nästan uteslutande på söndagar 13.30.
Rutger, Larne och jag slet hårt under några år. Larne var dessutom elitspelare i bowling och tillbringade de flesta kvällarna i Hageby Bowling, En tid som han minns som extra rolig.
– Man kom snabbt in i ett glatt gäng och började också lära känna stadens uteliv där jag minns danshaket Smyget som den stora träffpunkten, berättar Larne.
Larne, hans fru Boel och jag hade bestämt träff på Lindahls konditori i Mirum Galleria. På väg dit stötte jag på en som jag visste gammal bekant till Larne, Lars ”Kaka” Öhgren, som lirade bowling i samma allsvenska Sleipner som Larne i början på 70-talet.
”Kaka” blev eld och lågor när han hörde att Larne var på plats i ”stan”, en kille som under sina två år i Sleipner och Hageby-hallen hade satt avtryck.
– Ett minne var att Larne i sin första allsvenska match för klubben inledde med 505 på de två första serierna vilket var strålande på den tiden och fick klubbens starke mannen Göte Andersson att jubla över nyförvärvet, berättar ”Kaka”.
– Men i de två återstående serierna tror jag bara att jag slog runt 300, fyller Larne i.
För att vi skulle få ytterligare krydda på träffen ringde ”Kaka” också upp Jan-Olof ”Gurka” Nilsson, som även han var en profil hos de ”randiga” bowlarna i början på 70-talet.
Snacket böljade fram och tillbaka på Lindahls och skrattsalvorna var väldigt många så folk runt omkring oss undrade nog lite vad vi höll på med.
Men att sitta och lyssna på de här tre bowlarnas minnen från 70-talet var en fröjd. Larne hade till och med plockat med sig bilder, tidningsartiklar och protokoll från tiden i Sleipner.
– Bowlingen gjorde att man snabbt fick vänner i en ny stad. Tyvärr blev jag bara kvar i två år men det här var kanske min bästa tid i livet, säger Larne.
Larne återvände 1972 till Växjö och sedermera till Skåne där han började jobba på Aftonbladets Malmö-redaktion. Han blev snart även redaktör för spelsidorna och då framförallt för stryktipset som var den dominerande spelformen på den tiden.
1989 var Larne utsänd för att bevaka derbyt Everton-Liverpool. Då fick han en ny klubb i sitt hjärta – Tranmere Rovers. Dagen innan det stora derbyt åkte Larne och en kollega till Birkenhead (Tranmeres hemmaarena) för att se hemmamatchen mot Huddersfield. Dåvarande managern John King blev så imponerade att två svenska journalister fanns på plats på presskonferensen, att han bjöd in dem till träningen dagen efter.
– Vi hade ingen aning om var träningsplanen låg så John King erbjöd sig att hämta oss på hotellet. Sedan dess är jag frälst, har åkt över för att se Tranmere 10-15 gånger om året.
– Dessutom ingår jag i proffstruppen! Har tröja nummer 51, men har ännu inte fått någon speltid, skrattar Larne.
Förklaringen till den udda värvningen går att hitta i ekonomisk sponsring. Inför köpet av Liverpool-talangen Jack Dunn 2017 gick nämligen Larne in med lite pengar, och de två supportrar som gick in med mest pengar lovades en plats i truppen.
Efter ett 10-tal år på Aftonbladet började sedan Larne jobba på ett veckotidningsförlag.
– Där blev jag bara kvar ett par månader, det var inte min grej.
Så Larne blev frilansare med spelbevakning som huvudinriktning, för spel har han alltid gillat.
Sedan många år bor han och frun i Höllviken, men Larne fortsätter skriva, bland annat åt Svenska Fotbollförbundets webbsida.
Däremot blir det inte så mycket bowling längre. Men minnena finns kvar och speciellt blev det en happening både för Larne, ”Kaka” och ”Gurka” när de träffades igen för första gången på 50 år.