Jag minns en sommarkväll för några år sedan. Jag bodde på Gamla Rådstugugatan i Norrköping då och det stod inget bostadshus mellan oss och Motala Ström. Jag minns kraften i strömmen, Palace-skylten på andra sidan vattnet, backen upp mot Kungsgatan och så Strömparken som då mest var en sliten gräsmatta och en sorglig fontän.
Men den där kvällen, det kan ha varit under Augustifesten, spelade ett coverband nere i parken. De spelade enbart låtar av och med Björn Afzelius.
Jag är uppväxt med Afzelius. Min pappa, som milt uttryckt är att betrakta som obotlig proggare, spelade i stort sett enbart gamla vinylskivor med Mikael Wiehe och Björn Afzelius när jag växte upp.
Coverband är kanske inte riktigt det coolaste i min bok, och jag hade nog inte lyssnat på Afzelius på femton år, men jag blev stående på min balkong under hela tiden det där bandet spelade och låtarna, allihop, gick raka vägen in i mitt hjärta.
Även jag hade låtit skitsnacket om Afzelius, från kritiker, etablissemanget, makten och eliten smutsa ner mitt minne av honom. För det här var ju låtar som talade rakt in i mitt liv. Melodierna var direkta, texterna ibland på gränsen till banala, men de byggde små linor av hjärtan raka vägen över den lilla vägen och klättrade uppför huset hela vägen till mig.
Sedan dess har jag lyssnat på Afzelius ibland och när den fantastiska dokumentären om hans liv och gärning kom för något år sedan kändes det på något märkligt sätt som om hans upprättelse blev min egen upprättelse. Det var så mycket som jag (lite självupptaget men ändå väldigt starkt) kunde identifiera mig med. Elitens förakt, folkets respekt och kärlek, hur han konsekvent och över så lång tid kort sagt mobbades av etablissemanget.
En annan sak jag högaktar och beundrar med Afzelius är hans konsekvens och hans mod. När han 1994, utan att ha berättat för en enda människa att han arbetade på den, gav ut en roman som var starkt kritisk mot den politiska utvecklingen på Kuba, ”En gång i Havanna” fick han många av sina gamla vänstervänner emot sig. Inte för att det han skrev om (boken var en roman, inte en avhandling) utan för att de upplevde det som att han ”svek” dem genom att, på sitt sätt, beskriva sanningen.
För en sådan konstnär tar det verkliga erkännandet alltid tid. Det kan också, som i Björn Afzelius fall, dröja till efter hans död.
Men det sorgliga, och det hoppfulla, är att erkännandet alltid kommer. Ibland är vårt perspektiv (och jag är själv slav under detta) så oerhört kort. Vi tror att tidsandan är evig. Men den håller aldrig. Nuet existerar ju inte. De överstepräster och kulturella diktatorer, alla förbannade smakdomare från de senaste trettio åren är alla borta. Ingen minns dem. Ingen bryr sig. Ingen kommer längre ihåg varför de tyckte som de gjorde.
Trots att det för Afzelius medan han levde säkert kändes tufft ibland har han överlevt de allihop. Hans låtar spelas fortfarande, hans texter träffar fortfarande människors hjärtan, och hans engagemang och hans gärning betyder fortfarande väldigt mycket för väldigt många.
Samtidigt vet jag att Afzelius själv, också medan han levde, visste hur älskad han var bland folket. Och när man skriver är kärleken från folket den enda kärleken som betyder något. Älskas man av kritiker och elit har man redan sålt sin själ.
Vi får aldrig glömma att de förbannade mediala och kulturella väktarna alltid försvinner. Deras makt är vind. Deras fradgastinna gafflande i tidningar och på tv är en hastigt övergående regnskur i den store Gudens hjärta.
I helgen var jag i Göteborg och träffade författaren Tomas Sjödin för ett julprogram i tv. Efteråt var jag hos min pappa för att äta lite oöverträffad italiensk husmanskost. Då spelade han låten Tankar i Ligurien av den gode Björn. Låten är från 1980 men den stämmer iskallt och klockrent in på Sverige, i slutet av 2015. Leta gärna upp det gamla örhänget så här i slutet av julstressen ... Till sist vill jag önska Björn i sin Öis-himmel och alla andra en riktigt god och fridfull jul ...