Eller om den hätska debatten om kirurgiska ingrepp på nyfödda pojkars könsorgan utan medicinsk indikation. Jag funderade också på att skriva om min irritation över hur ”Sverigedemokraterna” dyker upp som första alternativ under rubriken ”Relaterade sökningar” när man googlar på mitt namn. Det stör mig eftersom jag inte sympatiserar med vare sig det partiet eller något annat. Jag är en fristående skribent utan någon politiskt eller religiös tillhörighet. Bara för att jag ibland skriver om ämnen som ett visst parti har som hjärtefråga betyder inte det att jag stödjer partiet ifråga. Och visst, lite får man tåla som skribent, men ibland känns ett klargörande på sin plats. När jag till sist hade bestämt mig för temat för min krönika kom dock något annat emellan, en akut händelse från min kliniska vardag. I min bok, ”I psykiatrins tjänst-en svensk läkares memoarer”, skriver jag om hur tokigt det kan bli när en sjukhusklinik vägrar att ta över en kroppsligt sjuk patient från psykiatrin även om tillståndet är kritiskt eller rent av livshotande. En del av problematiken handlar om oviljan från andra kliniker att ge psykiatriska patienter samma service som man ger till patienter på icke-psykiatriska avdelningar, en form av diskriminering som tyvärr är ett välkänt faktum för många av oss som jobbar inom psykiatrin. Här följer ett nytt exempel på det som jag beskrev i boken. 

Min patient som vårdas för psykiatriska besvär lider av akut blodbrist på grund av en kraftig blödning. Hennes blodvärde är nere på en alarmerande låg nivå. Hon är blek och trött, har svårt att gå mer än några meter men ler tappert när jag frågar henne hur hon mår. Jag skriver en akut konsultation till medicinkliniken och ber om hjälp med en blodtransfusion. Jag väntar förgäves på ett svar. Efter några påminnelser får jag till sist kontakt med tjänstgörande läkare på medicinkliniken som håller med om att blodtransfusion är nödvändig men anser att den gott kan ske på min avdelning. Problemet är bara att en blodtransfusion utförd på en psykiatrisk avdelning är helt uteslutet eftersom patienten måste övervakas på grund av risken för komplikationer som till exempel akuta andningsbesvär, frossa, illamående, kräkningar och blodproppar. Det saknas helt enkelt resurser och kunskap för att hantera den typen av nödsituation. Vi är trots allt en psykiatrisk vårdavdelning, inte en intensivvårdsavdelning. Ändå vägrar min kollega på medicinkliniken att ta över den gravt anemiska patienten. Motståndet har delvis sin grund i en pressad arbetssituation för läkarna och sjuksköterskorna på hennes klinik, ett allvarligt miljöproblem som är en realitet på många sjukhus i Sverige. Ändå finns här en påtaglig asymmetri i samarbetet mellan psykiatrin och kroppssjukvården som är mer regel än undantag. När vi inom psykiatrin ombeds bedöma en patient akut på en somatisk avdelning utgår man ifrån att vi ska göra det så snabbt som möjligt, helst omedelbart. När vi ber om samma sak gäller ofta inte samma princip. 

Min patient fick till sist sin blodtransfusion på medicinkliniken men bara efter att ärendet förts upp på chefsnivå av mig. Ytterst belyser fallet ett centralt problem inom svensk sjukvård, nämligen överbeläggningar, underbemanning men också bristfälliga rutiner för kliniksamarbete i det här fallet. Patienter som vårdas för psykiska sjukdomar har samma rätt till vård som alla andra när de får kroppsliga besvär. 

Ett första steg i den riktningen är att erkänna att problemet existerar.