Jag trodde att jag hade koll, men en diskussion på jobbet visar att tiden sprungit ifrån mig och när jag googlar vidare visar sig min okunskap rejält. Det jag trodde var en lagom glad gubbe uttrycker tydligen ironi nu för tiden. Och om man okejar nåt genom att bara skicka en tumme upp - väldigt användbart tänker jag - så är man tydligen extremt korthuggen, på gränsen till ohyfsad och den uppfattas som en omedgörlig och passivt aggressiv ikon. Oavsett om det är från en person som står en nära eller om det är i ett jobbsammanhang, anser generationen född mellan 1995 och 2012 att det är en otrevlig emoji att använda. Jaha, där ser man. Andra symboler som tydligen mest används av äldre - jag - är rött hjärta, så klart, är ju en jättebra symbol, hand som gör okej-tecken med tumme och pekfinger, klappande händer och apa som håller för ögonen. Den använder jag personligen inte alls då jag sällan känner mig som en apa.
Språk, både i tal och skrift, förändras ständigt och genom språket visar vi vilka vi är. Eller vill vara. Det är lätt att snappa upp nya coola ord när man tillbringar det mesta av sin tid bland tonåringar, men att själv börja använda dem ska man kanske passa sig för. Det är inte alls säkert att de låter lika bra från någon som är femtio plus som från en ung person. Vissa ord har kort livslängd, andra hänger med längre, eller kommer tillbaka. Minns en period i tonåren där allt som tidigare varit fränt plötsligt var fräscht istället. Höll inte så länge. Ord som coolt var borta ett tag men funkar igen, medan fett känns ute. Man får försöka hänga med i svängarna.
Nu när jobbet dragit igång måste man åter hantera krångliga program på datorn. Inget kan få mig att känna mig så korkad som när jag inte fattar hur jag ska göra för att komma dit jag vill. Planeringsverktyget är ett sånt program. Jag vill lägga in de olika momenten vi ska gå igenom under året, men jag vet aldrig riktigt var i programmet jag befinner mig och det är mest en lyckträff när det blir rätt. Skriver planeringen på ett papper också för säkerhets skull. Just skrivandet för hand diskuteras mycket i skolvärlden just nu. Plötsligt är det innovativt och nyskapande att använda papper och penna och forskningen visar att det är bästa sättet att lära sig något på. Kanske att den där digitaliseringen gick lite för fort ändå. Papper och penna kan aldrig bli fel. Med risk för att verka omedgörlig och passivt aggressiv ger jag en stor tumme upp på det.