Skolstart. Det har kanske inte samma ljuva skimmer kring sig som sommarlov, men det är ändå ett ord omgärdat med en viss spänning och förväntan. Som tur är börjar vi lärare arbeta några veckor innan eleverna kommer. Det behövs för att återinträda i sin yrkesroll och långsamt lämna den där lata semesterfiraren som verkar ha spridit sig i hela kroppen. Arbetsplatsen är städad och det är svårt att dra sig till minnes den utmattade sinnesstämning som rådde i juni, även om man är obetydligt piggare nu, men bit för bit återvänder energin. Dagarna fylls av olika planeringsmöten, i ämnesgrupper och arbetslag, och det nya läsåret börjar ta form och få liv. Det är fortfarande tyst och lugnt och huset är liksom vårt och det är svårt att föreställa sig att nästan femhundra barn och ungdomar snart ska dundra in där. Några dagar innan skolan börjar möter jag en elev på stan, som glatt skiner upp, vinkar och ropar hej, och då känns det som om jag ändå längtar efter dem. Och så plötsligt är de där och väggarna kanske böjer sig lite åt sidan, buktar ut en aning, hela byggnaden sväller lite, och alla får plats.
På alla våningar pratas och sorlas det, vi har rullat ut röda mattan, bjuder på cider och byter några ord här och där. En del verkar glada att vara tillbaka, andra är mer tveksamma, men överlag är stämningen god. Även om högsommarvärmen återvänt en stund, känner jag att jag är redo.
Jag minns egna skolstarter, för länge sedan. Första klass, båda framtänderna tappade och skottskrutig kjol med tillhörande jacka. Gammal stenbyggnad med många trappor, skrämmande stora mellanstadiebarn på andra sidan gården och läskiga toaletter i källaren. Snäll fröken och Hej matematik. Högstadiet, stuprörsjeans och murarskjortor, palestinasjalar och näbbkängor, läraren talar om att man får gå utanför skolområdet på rasten. Wow! Det var stort.
Över huvud taget känns det som en tid för omstart. Diskuterar strategier med mina elever. Nu är det dags att ta tag i det där pluggandet, nu ska det bli mycket bättre än förra året. Nu har man chans att bli nån annan. Mitt jobb är att uppmuntra och tro på dem. Och det gör jag. Det finns så mycket där inom dem om de bara vågar tro själva. Inget barn vill på riktigt misslyckas, även om en del gömmer sig bakom mycket attityd.
Tid för omstart även för mig. I år ska jag hålla bättre ordning på skrivbordet, inte leta efter viktiga papper, som fanns där alldeles nyss, i sista minuten. Bland det sista jag gjorde i juni var att sätta in superbra planeringar och annat smått och gott i en pärm, märkt med just “superbra planeringar”- och tillägget “glöm inte att titta i denna pärm ibland”. För det är ju just det, man ska ju komma ihåg allt det där braiga man samlar på sig, när det väl drar igång.
Min största förhoppning just nu är att även kopieringsapparaten ser terminsstarten som en tid för omstart och bestämmer sig för att fungera - gärna ända fram till jul.