Alla barn som inte fullt ut lyckas komma till sin rätt, som det nu är, har snurrat runt i mig så länge. Alla berättelser från förtvivlade föräldrar som inte ser någon väg framåt finns kvar. God natt, säger min fru, och vill med detta påtala att jag ska sluta snurra i sängen och helt enkelt sova.
Det finns de som vill återinföra OBS-klasser för barn i behov av särskilt stöd. En ”skola för alla” har visat sig vara en knepig sak att få till. Om skola för alla innebär att 300-500 elever samlas i samma byggnad, att elever får möta tio olika lärare, att fokus ligger på kärnämnen och att alla elever förväntas tala i klasser på 25-30 elever kommer det inte att fungera för alla. När skolans värdegrund gäller i klassrummet men helt andra normer i korridorer under raster och det inte riktigt finns tid för att skapa en god relation mellan mentor och elev blir trygghet en svår sak. Hur ska några människor kunna ha goda, bärande relationer utan att samtala med varandra? För en del elever är bärande relationer till trygga vuxna avgörande.
Skolan har disciplinåtgärder att ta till för att säkra en skola för alla. Men om man straffar någon som faktiskt inte förmår bättre utifrån rådande omständigheter kommer inget att bli bättre. Det finns anpassningar att ta till för elever med svårigheter men anpassningar i form av mindre skola, färre elever i klassen, trygga vuxenkontakter med regelbundna samtal är svåra att få till. Varje lärare förväntas anpassa sin undervisning utifrån varje individ i klassen. Det låter sig sägas men är i sanning en utmaning med 30 elever i klassen eller när man som ämneslärare ska möta 150 elever om dagen. Det går helt enkelt inte även om jag mycket väl vet att det finns de som verkligen kämpar med den utmaningen.
Så somliga anser lösningen finns i att flytta bort de som inte passar in. För egen del anser jag att vi bör skapa något som gör det möjligt för alla att passa in.
Jag har samtalat med så många kloka föräldrar. Med somliga utifrån att andra barn utsätter deras barn och ändå har vi enkelt varit eniga om att barn egentligen är goda men ibland behöver stöd för att komma till sin rätt.
Så jag dagdrömmer, ja eller kvällsdrömmer, om att bygga en skola som är mindre för dom som passar bättre i mindre sammanhang. Klasser med färre elever. Lite fler vuxna så att individuella samtal blir möjliga, inte bara när något hänt eller inte fungerar utan som en del i skolarbetet. En skola med en bred kunskapssyn som gör det möjligt för många att ”glänsa lite” och med gemensamma aktiviteter för en känsla av samhörighet. Lärarna där skulle söka sig dit av lust men även uppmuntras av ett lönepåslag kopplat till utmaningen att omfatta alla. En koppling till fritid skulle också finnas. Skolbarn är hela människor. En god fritid berikar skolan liksom omvänt. Ett tydligt möjligt stöd till vårdnadshavare skulle finnas och erbjudas. En skola att söka till precis som andra skolor drömmer jag.
I Linköping stänger man Skäggetorpsskolan för att motverka segregation och göra det möjligt för fler att nå gymnasiet. Eleverna ska flytta. En god tanke möjligen men detta kommer inte att lösa situationen för barn i behov av särskilt stöd. När skolan inte förmådde vara en skola för alla stänger man den.
Jag skymtar någon sorts val. Man kan flytta elever, möjligen till OBS-klasser eller som i Linköping till skolor som når bättre resultat, eller skapa skolor som förmår omfatta de elever som är där. Kanske tycks det senare för dyrt. Man skulle ju dessutom kunna bestämma att alla som vill faktiskt får gå den gymnasielinje de önskar och dessutom tillföra stöd för den viljan.
Det går inte att sova när en ska lösa alla dessa dilemman om än bara i fantasin och det är förvånansvärt ljust ute. Jag kan ju inte veta bäst, varför skulle det vara så och om jag nu inte vet bättre än andra kan jag väl lika gärna sova? Jag tror på barnen och deras medfödda vilja att lära och höra till, tänker jag och snurrar ett varv i sängen. God natt, säger min fru, nu med viss skärpa och undertexten ”ligg still och sov”!