Knappt något av alla de hus som pryder vägen är det andra likt. Här har ingen petig byggnadsnämnd lagt sig i alltför mycket. Stort och mindre. Sten och trä. Elegant och ruffigt. Vildvuxet och välordnat.
Sundsvägen 35 är ett vackert stenhus där Torsten och Kerstin Strand bor. Jag har varit här förut. För ganska precis fyra år sedan hälsade jag på för att träffa idrottsmannen och ingenjören Torsten. Nu var mitt ärende att träffa tre ledamöter i styrelsen för Risinge hembygdsförening. Utöver Torsten satt Marianne Persson och Lars Cederulf runt bordet. Marianne Persson har haft styrelseuppdrag i 28 år i föreningen. Lars Cederulf blev medlem 1978 och Torsten har haft styrelseuppdrag under cirka tio år. Vi ska tala om vad hembygd egentligen är för något? Vad betyder rötter och att komma någonstans ifrån? Vad kan en hembygdsförening göra för nytta för sina medlemmar och för samhället? Vad är det för något som drar och lockar med hembygden?
2016 firade Risinge hembygdsförening sitt 100-årsjubileum. Samma år röstade britterna ja till att Storbritannien skulle lämna EU och gå sin egen väg. Det finns ett slags andligt samband mellan dessa båda händelser. En hundraårig förening med god aktivitet i verksamheten vittnar om ett gediget och grundmurat intresse för föreningens syfte och ändamål; att uppmärksamma vår hembygd och vår historia. Utgången i den brittiska folkomröstningen förklaras inte så sällan som en framgång för Storbritanniens "någonstansare" och ett bakslag för det gamla kungadömets "vartsomhelstare". De båda begreppen är en översättning av den brittiske journalisten David Goodharts berömda förklaring av folkomröstningen som ett resultat av en kraftmätning mellan de britter som inte brydde sig så mycket om rötter, historia och hembygd utan kunde tänka sig bo och leva anywhere/vartsomhelst och de medborgare som ansåg att det var viktigt med rötter och hemvist somewhere/någonstans.
I Finspång lever vartsomhelstare och någonstansare sida vid sida. Ganska många av oss glider mellan de olika begreppen; vi uppskattar rötter, hembygd och släktforskning samtidigt som vi gillar rörlighet, nya platser och mångfald. Det är inte fråga om antingen/eller, höger/vänster, svart/vitt, historia/nutid eller om infödd/inflyttad. Men det är klart att den som under lång tid ägnar många ideella timmar av arbete och insatser för en hembygdsförening har en särskild blick och ett särskilt intresse för hur det var "gammalt tillbaks", som Marianne Persson säger i en vacker ordvändning.
– Jag är ju född på 1940-talet och under min uppväxt satt jag med vid många släktträffar vid helger, födelsedagar och andra tillfällen. Som barn fick jag höra många berättelser om hur livet var förr och jag påverkades också av alla de där klassiska färdigheterna som en kvinna förutsattes behärska; väva, sticka, virka, städa och laga mat, berättade Marianne.
Att intressera sig för hur det var "gammalt tillbaka" har ju inte nödvändigtvis något att skaffa med att man dras med en längtan att liksom vilja återvända till hur det var gammalt tillbaka. Det handlar väl snarare om en insikt om att det gamla finns kvar i det nya. "Ingen människa är en ö", som Sture Linnér lät orden falla i sin fina bok på Norstedts förlag 2007. Allt hänger ihop med allt.
De tre personerna i styrelsen som jag talade med runt det kaffebrödstunga bordet på Sundsvägen har mer gemensamt än vad de kanske hade klart för sig innan vi träffades. Det var Marianne som uppmärksammade att de alla tre hade arbetat på STAL/Siemens. Marianne gjorde två år på försäljningsavdelningen 1964-1966 innan hon därefter vigde större delen av sitt arbetsliv åt Polisen. Ekonomen, företagaren, revisorn, med mera Lars Cederulf arbetade på ekonomiavdelningen mellan 1975 och 1979 innan han gick över till Gränges och Torsten Strand hade sitt första sommarjobb på STAL redan 1955.
Hembygdens närhet till industrin och på vilka sätt som denna närhet speglades/borde speglas i hembygdsföreningen gick som en röd tråd genom vårt samtal. Som det är idag präglas föreningens museum och verksamhet av landsbygdskulturen från långt tillbaka i tiden och fram till 1940-50-talen. I det upplägg som föreningens drygt 400 medlemmar har idag finns inte utrymme för att göra stora utvidgningar av verksamheten.
Fortsättning följer i Folkbladet på måndag 20/1