Lever just nu i en diffus tillvaro efter en oerhört traumatisk upplevelse.
Jag ska egentligen inte överdriva, för självklart är det fråga om ett I-landsproblem igen, men det kan ställa till det nog så mycket.
Under en Londonvistelse förra veckan inträffade följande: min telefon gick sönder och någon stal min plånbok.
Det ena hade ju varit illa nog, det var det i flera dagar, tills plånboken stals, för då var det värre. Tyvärr var det ingen sån där liten praktisk reseplånbok med bara det allra nödvändigaste, nej vi snackar extra allt. Typ halva mitt liv! Och den andra halvan fanns väl i telefonen, så, ja, livet har varit lättare. Det blir ju inte direkt bättre med alla goda råd man får, “tänk på att bara ta med precis det du behöver, det är ju dumt att bära runt på allt”. Jo tack, jag vet, men det är lite sent för det nu. Det hjälper inte heller att jag brukar göra så, för den här gången gjorde jag inte det. Punkt.
Det är inte klokt vad handikappad man blir utan telefon, bankkort, körkort. Tacksam att jag inte tappade bort min man också, för då vet jag inte hur det skulle ha gått.
Det är så mycket man tar för givet och gör helt automatiskt, smsa om det där hastigt uppkomna ärendet – visst ja, ingen telefon, låna nån annans telefon då – visst ja, kan inga nummer i huvudet. Gå in och köpa en dricka på väg till bussen - visst ja, inga pengar. Förresten, åka buss – visst ja, inget busskort. Jag vet ju inte ens vad klockan är, eftersom jag har slutat med armbandsur för det finns klocka i telefonen. Allt blir som ett enda moment 22, man kan inte göra det ena för man har inte det andra och tvärtom.
Jag köpte i alla fall en ny plånbok efter hemkomsten, det är ju hopplöst att inte ha nånstans att förvara de kontanter man nu ständigt måste bära omkring på. Jag har ingen aning om vart jag har lagt dem från gång till gång. Det var en konstig känsla att byta plånbok utan att, för första gången i mitt liv tror jag, ha nånting att flytta över. Det brukar annars vara ett kärt pyssel att hitta nya hem för alla små saker man bär med sig. Det är lite som att flytta och inreda sin nya bostad. Och på sikt är det kanske det jag kommer att sörja och sakna mest, alla små foton jag burit med mig genom livet, alla små minneslappar, bra-att-ha-saker liksom. För att inte tala om presentkortet på ett av stadens varuhus, som jag snålat med för att det skulle räcka länge. Så meningslöst! På frågan om det kunde återskapas fick jag svaret att det gick utmärkt, om jag hade kvittot kvar. Gissa var det låg då? Det enda jag nu hade att stoppa i min nya plånbok var tre skrynkliga hundralappar och mitt pass.
Det mesta ordnar sig väl till slut. Det är ju bara materiella ting, ingen har dött. Fick i alla fall låna en telefon under reparationstiden, OM nu min går att laga, och den klarar det nödvändigaste. Det är nåt slags demo-ex som lyser hela tiden, så den drar otroligt med batteri.
Men det ges många tillfällen till kontemplation i vardagen utan telefon kan jag lova och det är antagligen lärorikt på nåt sätt. Ska försöka komma ihåg det när jag har en egen telefon igen.