Men en och annan fanns nog i vart fall till som glimtar i sina kommande föräldrars ögonvrår. Här talar vi således rejäl livserfarenhet; uppblandat med några stycken som gick in i pensionärslivet ganska nyligen. Det som förenar dem är viljan och lusten att varje vecka träffas för några timmars ideellt arbete på hembygdsföreningens fastighet. De kallar sina träffar lite självironiskt för "Gubbdagis". Liknande dagisgrupper har jag stött på i en och annan idrottsförening och motorförening här i trakten.
Per Siljedahl - som alla (utom han själv) spontant pekade på när jag frågade om de höll sig med någon arbetsledare - var inte helt förtjust i det där med gubbdagis. Det finns ju många kvinnor som också gör ideella insatser i föreningen utan att de därför tycker det är nödvändigt att kalla sig dagis; ungefär så tolkade jag att Per tyckte. Många av de andra sju, åtta personerna i badhuset nickade inkännande bifall.
De flesta av de tio, tolv husen på Udden har flyttats hit från sina ursprungliga platser. Men Badhuset har, om jag fattade rätt stått där det har stått sedan det först ställdes upp. Det är ett ganska litet hus, vi sitter i köket som är det största rummet och någon frågar varför huset egentligen heter Badhuset. Jag tror det är Per-Erik Lindé som svarar och säger att det lilla huset under en kort period har varit kommunalt badhus. Inte ett badhus med bassänger och bubbelpool och ångbastu utan en inrättning, som 1898/99 har uppförts av ett "tjugotal för saken intresserade Hällestadsbor och kostar något över 2000 kronor. Själva huset är uppfört av byggmästaren Anders Petter Andersson i Prästköp, och badattiraljen av vattenledningsentreprenören A. L. Sandin i Norrköping. Badhuset innehåller tvenne badrum samt bostad åt badhusförestånderskan, och kan servera såväl dusch som varmbad efter önskan, varför detsamma otvivelaktigt skall bliva välgörande för orten", läser jag i en gammal notis.
Badhusets historia blev som sagt tämligen kort. Kakelungsmakaren gjorde om huset till bostad. Den siste bofaste i huset var Knut Vilhelmsson. Byggnadssnickare Vilhelmsson skötte tillsammans med sin fru Inez, vaktmästarskapet.
En av karlarna i Badhusets kök denna förmiddag 2021 var Harald Johansson. Han kom ihåg "Knutte" Vilhelmsson.
"Jag har stått där vid hon och blivit klippt av Knutte", sa Harald och pekade mot diskbänken i köket. Snickaren och vaktmästaren Vilhelmsson extraknäckte uppenbarligen som barnfrisör då det begav sig. Harald Johansson är en av dem i gruppen som under lång tid har haft ansvar för att klippa gräset på Udden; ett omfattande uppdrag. På senare tid har Harald dock fått konkurrens av "Harald den andre"; en robotgräsklippare från Husqvarna.
Det var ett glatt gäng som jag råkade på i Badhuset. Historierna om gamla Hällestadprofiler avlöste varandra och förtjänster och en och annan oförtjänst hos byggmästare, präster och Finspångsbor avhandlades med värme och finess. Dagens praktiska sysslor pockade emellertid på. En sporre i arbetet är att se till att husen och Udden är redo för Hellesta´marken i augusti 2022. Pandemin har stoppat marknaden under två år. Men om lite drygt tio månader ska Udden och hembygdshusen förhoppningsvid återigen sjuda av marknadsliv.
"Vi får ju bara hoppas att tillräckligt många knallar har överlevt pandemin", som någon sa.
Jag följde med Åke Kronkvist och Hans Skoglund ut till Höglundslogen, en byggnad som 1944 flyttades från Finskartorpet där skomakare Höglund bott och levt. Hans in på 1930-talet efterlevande hustru var den sista i Hällestad som fick smittkoppor men som överlevde.
Tre stockar i Höglunds loge hade var extra hårt angripna av tidens tand; 150 år sätter sina spår. Åke Kronkvist arbetade sina första tio år på Borggårds Bruk. Resten av arbetslivet vigdes åt snickeri. "En och annan spik har det blivit", sa Åke. Han har gått kurser i timring i Siljansnäs i Dalarna och är den som har klurat ut hur det med hjälp av domkrafter och annan uppallning ska gå till att så att säga snickra underifrån. Hans Skoglund är en"bondson från trakten" som efter fyrtio år på annan ort har kommit tillbaka till familjegården. Umgänget och historieberättandet på Udden väcker minnen från barn- och ungdomen hos Hans Skoglund. "Det känns bra", sa Hans till mig.