Det är fredagkväll och ett biobesök är inbokat. Jag är dödstrött och förstår nog redan på förhand hur det ska gå. Sjunker ner i biofåtöljen och mycket riktigt, fem minuter senare sover jag djupt. Vaknar till efter en timme och tror jag är på banan igen, men somnar om och vaknar precis när eftertexterna börjar rulla. Kollar trailern dagen efter och inser att jag inte känner igen ett dugg. Man skulle på sin höjd kunna säga att jag besökt en biosalong, men sett en film – nej.
Det här är tyvärr ingen engångsföreteelse, snarare ett genomgående tema i livet. Jag vet inte hur många lektioner, föreläsningar, möten, filmer, tv-serier och teaterföreställningar jag sovit mig igenom. Till och med ett museibesök – dock då jag råkat sätta mig ner en stund, jag har inte stått och sovit – än, ska tilläggas. Det är som en förbannelse och det spelar ingen roll hur bra eller intressant det är eller hur gärna jag vill uppleva det, när jag sätter mig ner kan jag inte hålla mig vaken.
Under studietiden, både i gymnasiet och under universitetsåren, lyckades jag förfina sovtekniken så pass att knappt ingen märkte att jag hade slumrat in. Det gäller liksom att stötta upp huvudet så att det inte far omkring, för då avslöjas man direkt. Däremot avslöjas man big time när lektionen är slut och alla reser sig och går, efter skrapande med stolar och allmänt prat, och man yrvaket tittar upp precis när sista personen lämnar rummet.
Under några år jobbade jag på kontor med ett ganska enahanda och rutinmässigt jobb. Det var inbetalningar som skulle registreras och det var otroligt sövande, särskilt efter lunch. En gång var jag så trött att jag sökte min tillflykt till toaletten, jag var bara tvungen att få sluta ögonen en stund. Jag somnade dock till ordentligt och när jag vaknade insåg jag att jag missat fikarasten. Det gjorde man bara inte, om inget särdeles akut inträffat, typ ens egen död eller så. Gissa om alla undrade var jag varit och det enda raka var ju att säga sanningen, för nån annan förklaring fanns knappast, jag hade ju inte dött liksom. Oj, vad de skrattade.
Det har hänt att jag till och med nickat till under högläsning i skolan, det var alltså jag som läste högt och plötsligt började eleverna undra varför jag läste så konstigt. Ett lågvattenmärke faktiskt.
Möten är nog värst ändå. Man får verkligen inte somna! Men när man varit aktiv en hel dag, svarat på en miljon frågor, gett respons, stöttat och coachat på alla upptänkliga sätt och varit i rörelse mest hela tiden, är det ju inte särskilt optimalt att plötsligt sätta sig ner och lyssna på något och de flesta möten på jobbet ligger på sena eftermiddagar. Om någon skulle ha tips på hur man ska bära sig åt för att hålla sig vaken, så mottages det tacksamt. Under tiden får jag väl leva med att de flesta tv-serier jag följer är ytterst fragmentariska.