Att det inte är någon vidare stämning i Radiohuset på Gärdet i Stockholm har stått klart länge. Mångåriga medarbetare får något ledset i blicken och suckar uppgivet när man frågar hur de har det på jobbet.
Det gäller i synnerhet de som arbetar på nyhetsredaktionerna, alltså ekonyheterna, P1-morgon, Studioett och God Morgon Världen samt de poddar som är knutna dit. 
Stämningen beskrivs som ängslig och trist. Det verkar inte vara roligt att gå till jobbet längre. Kreativiteten är borta. 
Häromveckan kom läget på ekoredaktionen till en mer allmän kännedom när facktidningen Journalisten satte rubriken Kris på Ekot ”Journalistiken håller på att självdö”. 
 

Erfarne och seriöse reportern Johannes Nesser berättade att Mia Odabas, driven producent på Studioett, gjort upp om att sluta på grund av motsättningar med ekoledningen. Ännu mer anmärkningsvärt var att den eftertänksamme Kristian Åström sagt upp sig vid sittande möte efter att han velat diskutera principiella publicistiska frågor, något som ekoledningen inte hade någon lust med. Åström hade fått nog och lämnade omgående posten som ekots ekonomiske kommentator efter mer än 30 år på redaktionen.
I Journalistens artikel vittnar ett tiotal medarbetare, anonymt eftersom de inte törs annat, om att cheferna inte vill ha kritik och allmänna diskussioner om hur journalistiken bedrivs. På mötena vill ledningen se positiva omdömen, lojalitet och följsamhet. Vittnesmålen talar om att det är ”fruktansvärt lågt i tak”.
Det är utomordentligt trist att läsa var ekot hamnat. När jag började på redaktionen 1989 var det nämligen precis tvärtom.
Jag hade arbetat på Ljusnan, A-pressens stockholmsredaktion, SvD och Veckans affärer innan jag kom till ekot. På alla de redaktionerna kunde man ana en viss form av påtryckningar politiskt eller ekonomiskt.
Att komma till ekot var som att komma till en annan värld. Här skulle inte tas någon hänsyn åt något håll. Vi var konsekvensneutrala och skulle publicera det som var sant och relevant för lyssnarna utan att bry oss om några följder. ”Publish and be damned” var mottot.
Det fanns dessutom en ekochef, Erik Fichtelius, som hela tiden provocerade redaktionen och ifrågasatte varför vi inte tog ut svängarna mer. Det kunde han göra eftersom han hade erfarna redaktionssekreterare med gott omdöme som till slut avgjorde vad som skulle sändas.
Det var ganska vilda diskussioner och utomordentligt högt i tak på morgonmötena där hela redaktionen kunde ha synpunkter på vad någon gjort. Det var dock en god stämning och som jag minns det väl snällt. Ibland kunde man komma undan med saker som inte var särskilt lysande utan att någon påtalade det.
Hur som helst så verkar den nuvarande ekochefen Klas Wolf-Watz vara långt ifrån den kreativitet som rådde under de elva år jag jobbade på ekot. För att komma tillbaka dit måste ekoledningen göra upp med den ängslighet som man kan höra varje dag i nyhets- och samhällsprogrammen. 
Det är bara med ett gott självförtroende och genom att lita på medarbetarnas ambitioner och kunskaper som man får en nyhetsredaktion att prestera för fullt. En journalist som inte har kul gör inget bra jobb.
Varför ska vi då bekymra oss om vad som händer i korridorerna på Oxenstiernsgatan i Stockholm? Jo, därför att Sveriges Radios ekoredaktion inte är vilken redaktion som helst. 
I en tid när tidningsläsandet går ner och medielandskapet blir alltmer fragmentiserat blir public service än viktigare. Det behövs redaktioner med hyggliga resurser som kan bedriva en självständig journalistik som medborgarna kan lita på. 
Men då måste man också våga bedriva en journalistik som inte tar några hänsyn och står upp för oberoendet. Utan det försvinner en av de grundstenar som vår demokrati vilar på.