Att Torbjörn var före mig var väl i och för sig inte så konstigt. Han och hustrun Doris bor på Grindtorp; bara några hundra meter från hammarsmedjan.
– Grindtorp har varit i hennes släkts ägo sedan 1800-talet. I början på 1990-talet tog vi över fastigheten och flyttade hit från Skärblacka, berättade Torbjörn Zimmerman medan han packade upp varsin låda med smörgås och kaka och hällde upp kaffe i pappmuggar.
– Jag har spritat händerna och hade handskar på mig när jag gjorde smörgåsarna, sa Torbjörn och så slog vi oss ner vid en utemöbel mitt i den gamla smedmiljön där det färskades (ett sätt att minska kolhalten i järnet) och smiddes järn från slutet av sextonhundratalet och ända fram till 1924.
Det var en rätt så kylig och mycket vacker förmiddag där vi satt och språkade med varandra om livet och tingen och om hammarsmedjan. Solen bröt fram vid lunchtid och det var helt vindstilla. Häfla hammarsmedja är laddad med mänsklig och industriell historia. En färgsprakande höstdag med solglitter på vattenspeglarna är smedjan något extra för alla sinnen.
Det var vädrets förtjänst att han och Doris - den stora kärleken alltsedan tonåren - flyttade ner till Östergötlands östra geografi i mitten av 1970-talet. Torbjörn Zimmerman är barnfödd i Katrineholm och utbildad verkstadsmekaniker i botten; en utbildning som senare kom att byggas på med studier till maskiningenjör. Han flyttade till Stockholm och började arbeta på den statliga myndigheten SMHI. När SMHI skulle flyttas till Norrköping så följde Torbjörn och familjen med ner till Peking och Skärblacka.
– Det blev fyrtiosju år på SMHI. Jag trivdes väldigt bra på jobbet och hade en rad olika arbetsuppgifter, varav många år som chef. Så det hann aldrig bli långsamt. De sista åren på SMHI arbetade jag som seniorkonsult och den var nog den allra bästa tiden. Jag jobbade mycket med radarsystemen och i det sista projektet var uppdraget att flytta en väderradar från Arlanda till en mer optimal plats, berättade Torbjörn Zimmerman.
Han hade kul på jobbet kort sagt. Och då är det inte så lätt att skifta till pensionär. Men efter ett år så var han helt inne i sitt nya liv; där Häfla hammarsmedja kom att bli en allt viktigare pusselbit.
-Vi är också ett gäng gubbar som ses här varje måndag. Vi jobbar ihop med att reparera och fixar kring smedjan samt det viktiga, vi har en fin fikapaus tillsammans då vi stämmer av ”världsläget”.
Jag har varit lite extra nyfiken på Häfla hammarsmedja sedan jag för ett par år sedan intervjuade Britta Orest i Hävla i samband med hennes hundraårsdag. Hon berättade att hon som barn rört sig "fritt och otvunget i den anrika smedmiljön vid Häfla hammarsmedja där fadern arbetade". (Folkbladet 1/12 2018)
Torbjörn Zimmerman har många minnen och historier från den aktiva tid de hade tillsammans vid Häfla hammarsmedja.
– 100-årsdagen skulle dock komma att bli hennes sista. Hon somnade in i augusti förra året, berättade Torbjörn.
På 1800-talet utvidgades Häfla bruk med två nya verksamheter. Ett valsverk vid "mellanbruket" där Hävla kvarn idag nu bedriver verksamhet och "nedre Häfla bruk" inne i samhället Hävla där den industriella verksamheten fortfarande pågår. Häfla hammarsmedja med sina stångjärnshammare, vattenhjul, fungerande vattendrivet sågverk och bostadsfastigheter förvaltas sedan 1984 av Stiftelsen Häfla hammarsmedja som Häfla Bruks AB och Finspångs kommun gemensamt står bakom.
– Jag är sedan nära 20 år tillbaka ledamot av stiftelsens styrelse och är en av dem som gör guidningar för besökare som kommer hit. I år har ju det mesta fått ställas in men normala år är det full verksamhet här hela somrarna och höjdpunkten är "Smedjans dag" i augusti, berättade Torbjörn som också är engagerad i flera renoveringsprojekt vid smedjan.
– I samarbete med bl. a entreprenören Svensk Byggtradition Småland AB rustar och underhåller vi fastigheterna och industrimiljöerna, sa Torbjörn.
Att stiga in i smedjan är en fantastisk upplevelse. När Torbjörn drog igång den nyrenoverade "Bagges blåsmaskin" från 1850 så förstod jag helt och fullt den fascination som han känner för platsen, historien, för männen, kvinnorna och barnen som levt och verkat här och för tekniken som ihärdigt utvecklats.
– Tänk så många maskiner som går att köra på vanligt vatten, sa Torbjörn Zimmerman och såg härligt lycklig ut.