Det är omöjligt att prata med någon utan att nämna vädret – aldrig har vi väl varit med om något liknande. Hemmet förfaller i långsam takt, endast nån enstaka dammsugning orkas med. Men jag njuter!
Efter förra sommarens bilsemester i England – som var allt annat än semester – lovade vi oss att det skulle bli en charterresa till ett varmt land, två veckor på stranden. Det blev det också och det var precis så avkopplande som jag behövde. Första veckan kändes lite uppstressad dock, när jag såg alla bilder på sociala medier hemifrån, där vädret var bättre än där vi befann oss – så typiskt liksom – men det ordnade upp sig.
Det mest fascinerande nuförtiden så fort man är någonstans, är vårt förändrade fotobeteende. Min första kamera fick jag nog i nio-tioårsåldern. En Kodak Instamatic, svart med silverfront. Man liksom vred på en ratt för att mata fram nästa bild och man kunde sätta dit en blixt ovanpå kameran. Jag var verkligen en urusel fotograf, det var bara halva kroppar och totalt ozoomat och suddigt. Nästa kamera blev en knallröd Konica Pop, “låter ”pop” när blixten ploppar upp och är rätt poppig”, som en recensent skrev på Fotosidan.se för några år sen. Jo precis så var det. Fortfarande var jag en tämligen usel fotograf, så bildmässigt blev det nog inte så stor skillnad. Sen blev det ytterligare några olika kameror innan digitalkamerans intåg, och vips, vad enkelt det blev. Man kunde fota hur mycket som helst och redigera sina egna bilder. En helt ny värld öppnade sig.
Nuförtiden är jag ganska duktig och telefonen räcker gott i de flesta lägen. Och människor fotar som aldrig förr, allt ska förevigas, men tyvärr kommer ju mycket lite av detta att finnas kvar i framtiden då nästan allt bara finns i telefoner och datorer. Det är nåt visst med gamla fotoalbum ändå. Selfietrenden har gett oss helt nya ansiktsuttryck. Det plutas med läppar och anläggs miner som gör att människor ser helt annorlunda ut på bild. Om någon annan tar bilden skrattar vi upp oss lite lagom, men så fort en selfie ska tas, kommer selfieansiktet på. Alla ser lite mer stela och konstgjorda ut, det är tjusiga filter och fördelaktigt ljus, och de flesta grimaserar helt ogenerat, även om de är ensamma. Ibland blir jag lite förvånad när jag träffar på någon i verkligheten, som jag kanske under en tid bara sett på bild och slås av hur vanliga och oglamorösa de ser ut. Inte konstigt att det är lätt att få för sig att “alla andra” är så snygga och lever lyckade liv. Nåja, några fler veckor av vackra badstrandsbilder och magiska solnedgångar ska vi nog orka med.
Simma lugnt!