Jag kommer från Afrika! Eller, jag menar, min släkt kommer från Afrika. Eller, okej, mina förfäder kommer från Afrika. De vandrade norr ut i takt med att inlandsisen smälte och för 10 000 år sedan hade de hunnit ungefär hit. Bara 300 generationer senare är jag stolt Finspångare.
I november gör jag min sjätte resa till Afrikas kontinent. När mina barn var små hade jag en romantisk idé om att de inte skulle se för mycket på tv, de skulle uppleva verkligheten istället. Därför var det självklart att ta med dem till jordklotets diverse hörn. Släktingar sa ”Men herre gud, du ska väl inte ta med dig barnen till INDIEN?” Jo, faktiskt. Barnen sa ”Mamma, kan vi inte åka till Grekland som vanligt folk?” Då tog vi en sväng dit också.
Ibland reser jag med mina elever. Resepedagogiken är oslagbar när det gäller att stoppa både faktainhämtning och empatisk utveckling i kunskapsryggsäcken. Hittills har jag varit på elevresor till Polen, Tyskland, Ukraina, Litauen, Bosnien, Kroatien, England och Italien. I höst blir det Holland och Tanzania.
Världen är inte alltid stor och främmande. En gång kände jag mig väldigt hemma på en hästrygg på Pampas i Argentina. När min man och jag kom till Tamarindos stränder i Costa Rica och såg alla män med hästsvans kände han sig väldigt hemma. Ända tills de hoppade upp på var sin surfbräda och for iväg genom vågorna. Då hängde han inte med så bra.
Ibland känns världen extra liten. På ett vandrarhem på italienska landsbygden mötte jag fem Finspångstjejer. I Kap Verde, träffade min man och jag Jack Henrysson och Susanne Larsson från Grytgöl. Mitt i Afrikas djungel träffade vi en svensk tjej som sa ”Är inte du Conny som sjunger i Pork from Cork?” Då blev vi rätt paffa, men hon var från Motala och kompis med fioltjejen i bandet.
Förra sommaren flög jag till Ungern, för att sedan ta mig vidare till en konferens i Rumäninen. I Budapest sprang jag på finspångstjejen Elin Backström, och första morgonen vid hotellfrukosten i Sigeht i Rumänien började jag prata med en man som visade sig vara svensk. Och det visade sig att vi skulle till samma konferens. Och det visade sig att han kände till Finspång för han hade varit landslagstränare till Per Arvidsson och Bengt Baron. Och det visade sig, naturligtvis, att han då även träffat min make.
Eller när en vän i Norrköping skulle presentera mig för en av sina vänner, och jag kunde säga ”Nej men dig har ju jag träffat i Spanien!”
Det fränaste är nog min vän Håkan som utan att veta det i sin ungdom blev fotograferad framför operahuset i Sydney. 25 år senare fick han en mindre chock när han fick se kortet på sig själv på en restaurang i Santiago i Chile.
Jag älskar när värden är liten och alla är som en stor familj.
Då kan jag fantisera om att världen är hanterbar. Det ger framtidshopp.