Ah, skolavslutning! Jag ryser, det är det vackraste ord som finns. Så många associationer väcks. Syrener, björkar, "Den blomstertid nu ko
mmer", finkläder och efter det sommarlov.
På något konstigt sätt är vi framme vid det i år igen, tunnelseendemånaden maj är strax över och vi har överlevt ännu ett läsår, även om det kändes tveksamt där ett tag. Det går inte riktigt att beskriva hur hysteriskt det är vid terminsslut, alla betyg som ska sättas, alla elever som vaknar till liv och vill diskutera nämnda betyg, aningens lite för sent kanske. Hur man om och om igen måste förklara att man inte kan få det där A:et som man SKA ha, när man inte visat några sådana kvaliteter under hela läsåret.
I år är det lite speciellt att säga hej då till eleverna och önska dem trevlig sommar, för de slutar nian nu och vi ses inte i höst. Det är alltid vemodigt och säkert kommer en och annan tår att fällas på avslutningsdagen.
Att vara lärare och jobba i skolan med ungdomar är en häftig resa. Att följa ett antal individer – barn – från att de är tolv, tills de är nästan vuxna, är en ständig berg- och dalbana. Mycket händer de där åren, de går från att vilja hålla fröken i handen till att vara mogna unga människor med starka åsikter och viljor. Förhoppningsvis har de fått med sig något på vägen i form av kunskap och erfarenheter.
En årligt återkommande aktivitet på min skola så här års är en musikshow, där niorna uppträder efter att ha repat tillsammans några hektiska veckor. Det är så himla fantastiskt att se hur en del plötsligt blommar ut och ser ut som om de aldrig gjort annat än att stå på en scen och varje gång det händer tänker jag att det är så viktigt att skolan får rymma mer än bara pluggande.
I höst börjar det om igen och de nya sexorna har varit på besök under maj. Andäktigt har de suttit i klassrummet och tittat nyfiket på sina nya klasskamrater och viskat nervöst med varandra. Även jag är nyfiken och lite nervös inför varje ny omgång. Och de är ju så små! Man glömmer mellan varven, plötsligt är det självklara långt ifrån självklart längre och allt måste förklaras och förklaras om igen. Jag minns en gång under studietiden när jag hade praktik i en årskurs fyra, efter att ha varit på högstadiet. Arbetsområdet var minutiöst planerat, det var pedagogiskt upplagt på alla sätt och jag hade tänkt på allt. Trodde jag ja! En av de första sakerna jag gjorde var att dela ut en skrivbok de skulle använda under arbetet de närmaste veckorna framöver och genast for en hand i luften. “Vad ska boken heta?” Jag blev helt ställd av frågan. Det var kanske det viktigaste av allt och det hade jag totalt missat! Jag tänkte att det räckte med namn ju, men så enkelt var det inte.
Snart får jag skriva Glad sommar på tavlan för sista gången ihop med just dessa elever. Jag kommer att sakna dem alla när de nu går vidare i livet. En del stöter man på i framtiden på olika sätt, en del håller man kontakt med via Facebook, men alla har de en plats i mitt hjärta och jag önskar dem allt gott.