Ibland tänker jag på döden. Jag vill inte dö. Inte på länge.
Jag tänker på vänner och släktingar som dött. Ibland alldeles för unga. De lever vidare i våra minnen. Tyvärr har jag varit på en del begravningar. Faktiskt har det blivit fler begravningar än bröllop. Nyligen var jag på min första trevliga begravning. Trevlig begravning. Det låter sjukt, men det var den bästa begravningen jag har varit på. Den var till ära av en släkting som lyckats bli 97 år. Hans innehållsrika livsresa började i ett torp 1918 och innan han gjorde militärtjänsten hade han aldrig sovit ensam i en säng, utan alltid fått dela med någon av sina bröder. Redan som 6-åring kunde han ha tio timmars arbete på torvmossen som familjen arrenderade, och som 10-åring var det hans arbete att ensam köra ut torven med
häst och vagn till gårdarna som beställt. Något som imponerar på mig, som bara är hobbyryttare, är den internationella ryttarkarriär som han gjorde i slutet av 40- och början av 50-talet, främst inom fälttävlan, och senare även hans internationella verksamhet som domare inom både hoppning och dressyr. Kanske var det barndomsvännen Valte, ackordhästen som tillhörde regementet, som han hade att tacka för starten på den delen av sitt innehållsrika liv. Jag vet att han var mycket nöjd med sitt liv och att han kände sig redo och klar med den här världen. Trerättersmiddagen på sin begravning hade han själv komponerat i en för honom mycket personlig miljö. Artister uppträdde och gamla
arbetskamrater till honom berättade dråpliga anekdoter om honom.
Nu önskar jag att min egen begravning inte kommer att äga rum förrän jag fortsatt att leva ett lyckligt och innehållsrikt liv, helst i ytterligare femtio år, men då vill jag att det blir en glad fest där barn, barnbarn och barnbarns barn träffas, sjunger gamla proglåtar som jag lärde dem och dansar salsa barfota till La bamba och Peps Perssons O´boy.
Jag har besökt kyrkogårdar, judiska och muslimska begravningsplatser, tempel och gravkapell, massgravar … Då är det naturligt att bli allvarlig och eftertänksam, att känna respekt för de avlidna. Men en gång har jag besökt en rolig kyrkogård. Den ligger i Săpânţa i Rumänien och heter översatt just ”den tokroliga kyrkogården”. Alla som dör i samhället får ett vackert blåmålat träkors med ett personligt träsnitt i glada färger. Bilden berättar om människan som ligger i jorden. Var det en man som födde upp hästar så finns det en häst på tavlan. Var det en kvinna som älskade att baka så syns det på tavlan.
Under varje bild finns en dikt på rim och alla dikter avslutas med en rolig, helst lite ironisk, slutknorr. Det var en begravningsplats som hedrade livet och spred glädje.
Jag vill försöka samla upplevelser och erfarenheter som får mig att se positivt på liv. Livet är ju vår stund på jorden.
Nu ska jag inte tänka på döden mer idag. Nu ska jag tänka på livet, och vänta på mitt första barnbarn som ska födas i dagarna.