Det var onekligen ett gyllene år, 1990. Det hände mycket som kom att bli ganska livsdefinierande: Jag gifte mig, flyttlasset gick till ett nyinköpt hus ute på Vikbolandet och min hustru blev gravid. Ja, och så började jag jobba på Folkbladet. Som det har blivit är jag i nuläget den på tidningen som varit anställd längst.
Jag började på taltidningen, började recensera och på den vägen är det. Men att jobba på "Bladet" har inte varit något för den nervklene och trygghetstörstande. Redan i oktober 1992 gick tidningen i konkurs. Bara några månader senare nystartade tidningen efter "Jättekampen" där läsare, företagare och andra Norrköpingsbor fick köpa andelar i tidningen.
Ett starkt minne är dåvarande chefredaktören Janne Berglund stående på ett bord på redaktionen någon gång under denna stormiga tid för att ingjuta hopp och kamplusta hos en härdad redaktion. Det behövdes kan man säga.
De pressade tiderna fortsatte.Tidningen köptes av NT och det blev flytt till lokalerna på Stohagsgatan. Det som från början var en stor mängd medarbetare blev allt färre. Teknikskiften följde, fotograferna försvann och arbetsuppgifterna blev allt fler, sakta svängde fokuset från papperet till webben.
Det har varit ett omväxlande yrke, ingen kan säga annat. Jag har skrivit texter om kultur, politik, nyheter, näringsliv, sport och mycket annat. Jag har mött eldsjälar, politiker, föreningsmänniskor, poliser, spännande personer i alla åldrar och kön, med olika åskådningar och drivkrafter.
De senaste åren har gängkriminaliteten visat sig – det har handlat en hel del om sprängningar och skjutningar i perioder. En vecka förra sommaren åkte jag till brottsplatser i Norrköping typ varje morgon. Det var nästan med ångest man lyssnade på morgonens lokalradio vad som hänt under natten.
Även geografiskt har man fått uppleva mycket: Jag har lärt känna Söderköping, Finspång, Valdemarsvik och så Norrköping förstås – i och med att jag bevakat dessa orter. Ja, till och med min uppväxtort Tjällmo besökte jag för ett reportage i samband med den stora skogsbranden för några år sedan.
Men nu verkar det alltså ta slut till årsskiftet. Ja, Folkbladet alltså. På ett sätt känns det skönt att vara med till det bittra slutet. Man skojar ändå inte bort en 120-årig historia även om man själv bara delat de sista 34 åren.
Vi vet ännu inte exakt hur allt blir men jag ser framtiden an med tillförsikt. Man får aldrig glömma att ett avslut också är en ny början.