Finspångs köping speglade år 1968 Sverige "socialt, ekonomiskt och kulturellt"; det hävdade i vart fall författarna till boken "A bit of Sweden - en bildberättelse om Finspång" som det året gavs ut av förlaget Gullersproduktion AB i Stockholm. Det nya badhuset i Finspång har nog en hel del med den sociala och kulturella speglingen att skaffa.
1968 hade köpingen tre år att vifta på innan sammanslagningen till Finspångs kommun var ett faktum 1971. Samma år slog även grannkommunerna Hävla och Hällestad igen sina böcker och förenades med den gamla köpingen i den nya kommunen Finspång.
Den på sin tid världsberömda fotografen Kåwe Gullers och hans son Peter Gullers står för bilderna i den nätta lilla boken om Finspång, en del av Sverige. För texterna står Robert Rock. Jag har ägnat boken uppmärksamhet i ett par tidigare krönikor under sommaren. Boken är en liten pärla som både påvisar skillnader och likheter mellan nu och då. Femtiotre år är ju inte en särskilt lång period i det stora hela. Men visst har det hänt saker och ting. På en av de första sidorna är "pusselbiten" Finspång inlagd på en Sverigekarta. Finspångs köping utgör enligt författarna "0, 007 procent av Sveriges yta". Sverigekartan har i sin tur sällskap av en karta över norra Europa där de flesta länderna faktiskt inte längre finns. Sovjet är borta, Estniska SSR, Lettiska SSR och Litauiska SSR finns inte längre. Jugoslaven finns inte längre, DDR finns inte längre, Västtyskland finns inte längre och Tjeckoslovakien finns inte längre. På ett annat av bokens fina bilduppslag avbildas några skolelever som sitter och äter skollunch. Alla vid bordet ser glada och fnittrigt nervösa ut; fotografens närvaro i skolmatsalen är helt klart en händelse som väcker uppmärksamhet. Längre bort i bilden syns elever som sträcker på halsarna för att kunna få en bättre överblick mot de lyckosamma flickorna vid bordet där fotografen håller till. Bildtexten berättar att "I skolorna får alla elever avgiftsfria skolmåltider. Men inte heller läskedrycker, korv och glass vid kiosken föraktas." Bildtextens andra mening syftar mot uppslagets andra bild där ungdomar flockas runt en kiosk; kanske vid Bergslagstorget? Språket i bildtexterna är lite ålderdomligt och/eller smått propagandistiskt. I det sammanhanget är det ingen tvekan om att 1968 känns väldigt långt borta. Det intrycket förstärks av texterna till bilderna från Finspångs simhall: "Ett av ungdomens favorittillhåll under fritiden är simhallen; en av de modernaste och bäst utrustade i landet."
Finspångs simhall invigdes i januari 1967. Arkitekt för nya simhallen var Bengt Gate från arkitektkontoret Ancker-Gate-Lindegren. I badhuset fanns en 25 meter lång bassäng, en liten bassäng för barn och bowlinghall med åtta banor med automatisk kägelresning och café i källaren. Så den var verkligt ny och fin då Gullersfotograferna var på besök. Simhallen i Finspång är även ämne för en etnologisk studie i en kandidatuppsats av Ida Backström. (Göteborgs universitet höstterminen 2011)
Ida Backström är uppväxt i Finspång. Simhallen har varit - skriver hon i sin uppsats - en viktig plats för henne. Vilket hon inte minst blev varse då kommunen 2010 beslutade sig för att riva simhallen efter att en stått stängd och halvförfallit i sju år: ". I simhallen har jag varit oräkneliga gånger under min uppväxt fram tills den stängde. Där har jag lärt mig simma, tagit simmärken, lekt, hoppat och fått kallsupar." Det där med "ungdomens favorittillhåll" låg det tydligen något i!
Ida Backström förklarar sitt ämnesval med att hon först drabbades av nostalgi men: "sedan började jag fundera mer kring bevarande och varför inte simhallen från sextiotalet prioriterades. Vad är det egentligen man bevarar? Vad är det som värderas högst? Det föreföll mig underligt att man under 2011 rev en, i mitt tycke, enastående sextiotalskreation. Det fick mig att fundera över vilken tidsperiod en byggnad måste vara ifrån för att betraktas som bevarandevärd? Och vad tycker Finspångsborna?"
Den nya simhallen ersatte det gamla badhuset som var från 1906. Det tycks vara något visst med badhus och simhallar som väcker känslor och som ställer till problem både när de ska byggas, stängas och rivas. Badhuset från 1906 var enligt protokollen föreslaget att avvecklas redan 1936. Så blev det dock inte - "andra världskriget och andra händelser kom emellan" skriver Ida Backström - utan det gamla badhuset fick tjänstgöra i ytterligare drygt 30 år.