"I have been looking for some like you. May I do an interview with you?"
Jag och min svensk-belgiska väninna Anna satt på ett jeepflak på väg genom Wadi Rum--öknen i Jordanien när den argentinska journalisten ställde frågan.
Hon tyckte det var sååå häftigt att två gamla damer på 58 och 61 år gjorde en så äventyrlig resa.
Anna och jag tittade frågande på varandra. Skulle vi ta det som en komplimang eller en förolämpning? Den unga argentinska journalisten var entusiastisk och självklart fick hon intervjua oss.
Tack vare henne kom Anna och jag till insikt om hur mycket vi faktiskt har gemensamt.
Inte nog med att vi bär samma förnamn.
Vi har förstås passionen för resandet gemensamt och har båda besökt ganska många länder i Afrika.
Vi har båda gett ut böcker som utspelar sig i Afrika och i före detta Jugoslavien.
Vi har ett gemensamt häst- och hundintresse.
Vi har jobbat med olika solidaritetsprojekt.
Vi har varit anställda på samma arbetsplats, dock inte samtidigt.
Vi har varsin man med hästsvans.
Vi jobbar båda med frön, fast hon med växter och jag med gymnasister.
Ja, listan kan göras oändlig, det hör ni. Argentinskan tog en massa foton av oss och försäkrade oss om hur fantastiska vi var.
Ja, den här vintern har det blivit ovanligt många långresor för mig och min make.
Vi hade bestämt oss för att åka till Japan och hälsa på min systerson som studerar där. Japan har tidigare inte varit något som lockat jättemycket men systersonen har väckt mitt intresse för landet.
Upplevelsen där var lite som att befinna sig i en högteknologisk sagovärld. Hello Kitty-figurer, dockliknande ungdomar i Kawaii-fashion-street-mode, kaféer för igelkottar och deras hussar och mattar, tempel och munkar i jättelika undersköna parker, samtidigt som det mesta sköts via appar och teknik i blinkande neonljus i städerna.
Att vi inte förstod ett endaste dugg av vad som stod på skyltar och att vi inte ens kunde tyda en busstidtabell gjorde det hela ännu mer surrealistiskt.
Det blev en upplevelse som jag inte vill vara utan.
När vi, maken och jag, skulle boka flyget till Japan, hade vi att välja på att åka via Helsingfors och över Ryssland, eller söder ut med byte i Addis Abeba.
Vi valde Addis och passade samtidigt på att göra ett stopp där. Tidigare nämnda svensk-belgiska Anna har en vän där som arbetar som guide.
Han blev vår ciceron.
Tillsammans med honom smakade vi på Ethiopiens kök. Kaffet var förstås utsökt. Men injerabrödet och de skitstarka rörorna till tar det nog ett tag att vänja sig vid. Han lät oss också besöka skelettet av tre miljoner år gamla Lucy.
Det var häftigt att se och vara nära henne som vi bara sett på små bilder i historieböckerna. Jag reser gärna tillbaka till Ethiopien någon gång och besöker fler av alla spännande historiska platser.
En del människor undrar hur jag kan resa så mycket. Visst förstår jag att alla inte har råd eller möjlighet att resa, men för mig som medelinkomsttagare går det att sätta undan en slant på resekontot varje månad.
Jag tipsar gärna om Jordanien som vi nyligen besökte.
Ett besök i klippstaden Petra tror jag är något som de flesta skulle fascineras av. För under 3000 kronor flyger du t o r Arlanda - Amman.
I Aqaba betalade min man och jag 250 kronor natten för delat rum. Då hade vi till och med egen toalett och dusch i anslutning till rummet.
Jag läste nyligen om en undersökning där äldre människor frågats om de ångrat något i sina liv.
Många svarade att de skulle ha velat resa mer och uppleva saker.
Hoppas Anna och jag, om intervjun med oss blir publicerad, kan inspirera några gamlingar i 58-61-årsåldern att ge sig ut i världen …