Tomas Lappalainen har skrivit en bok med titeln "Mellan 55 och 60". Där funderar han kring döden. Det begriper jag inte. När man närmade sej 60 var man ju fortfarande i full gång, vad jag kan minnas. Det är i min ålder, när man är nästan 90, som begreppet döden tränger sej på.
Då är ensamheten det stora problemet. De flesta i ens omgivning har kilat vidare. Man har överlevt dem och kan undra varför.
Man blir klokare ju äldre man blir. Man har ingen framtid och kan inte tänka framåt. Man inser att de erfarenheter man gjort är löjligt subjektiva och meningslösa ur evighetens synvinkel.
Man får krämpor. Man inser att man aldrig mer kommer att vara helt frisk.
Jag är naturligtvis ateist. Jag kan inte acceptera den medeltida ovetenskapliga tankevärld som är religion. Det är tråkigt, för om jag kunde ha en kristen tro, kunde jag föreställa mej att jag och min bortgångna hustru Inga skulle mötas igen.
Det kan jag inte nu. Döden har obevekligt skilt oss åt.
Åldern är ett slags frigörelseprocess. Man befrias från den könsdrift som ställt till så mycket elände under gångna år.
Man saknar inte tillfredsställelsen av begär som man inte längre har.
Döden är det enda vi säkert kan veta om livet. Att det ska ta slut.
Jag är som sagt snart nittio år. Jag är alltså närmare döden än de flesta. Det präglar min dag. Jag har slutat köra bil och sålt bilen.
För det mesta sitter jag i min gungstol och blickar ut över den lilla lägenhet som är mitt dödens väntrum. Jag ser på den dörr där man inom kort kommer att bära ut mej med fötterna före.
En fördel med att inte vara religiös är att man inte behöver frukta att något ska hända efter döden. Inget straff för begångna synder. Enligt vetenskapen betyder döden att ens kropp återgår till något som kallas "det biogeokemiska kretsloppet". Det låter så fint så det vill jag gärna göra.
Fast det är ingen brådska.
När man dör återgår ens kropp till något som låter väldigt fint. Det verkar kul – men så bråttom är det inte.