Jag har nämligen inga barn. De flesta i min ålder vill prata om … barn. Graviditet. Livspussel. Det har tagit mig många år, men nu kan jag säga det. Jag är ofrivilligt barnlös. VI är ofrivilligt barnlösa.
De flesta kvinnor i min ålder, och yngre, har ju barn. Det är blöjbyten och vakna nätter. Nappar och sovtider. Därmed upphör de gemensamma samtalsämnena ofta ganska snabbt.
Det är ju trots allt meningen med livet. Vi är satta på jorden för att föröka oss. Det är ett genetiskt faktum.
Men om man inte kan det då? Ligger värdet i en människas vara eller inte vara verkligen i reproduktion? Väldigt ofta känns det så.
Väldigt ofta blir man dubbelbestraffad om man, oavsett anledning, inte har fört sina gener vidare.
För strax efter frågan om man har barn kommer den andra; ”Vadå, vill du inte?”. Som om det vore det konstigaste i världen att välja bort krävande, skrikande, kräkandes och bajsandes små mini-me’s.
Det är det inte. Det måste få finnas en full frivillighet i föräldraskapets vara eller inte vara.
Det är inte för alla, helt enkelt. Ingen skam i det!
Vill man inte ha barn, så ska man inte ha barn. Vad blir det för uppväxt för ett barn med föräldrar som inte önskar dem innerst inne?
Just det.
Samtidigt: alla har faktiskt inte förmånen att välja, helt enkelt. Det finns de som hoppas, längtar, väntar. Som lever med en konstant besvikelse över kroppen och dess ovilja att prestera. Som oavsett försök misslyckas gång, på gång, på gång, på gång. Som läser ny forskning, lyssnar, hoppas och försöker. De som provar allt. De som ser andras lycka. Ser växande magar. Som lyssnar på berättelser om graviditeter, komplikationer, glädje och förväntan. Som sitter där ensam och tänker ”det där kommer aldrig att vara jag”.
Som efter varje missfall undrar varför. Som gläds med andra och samtidigt lider i tysthet.
Alla kanske inte vill dela med sig av sin historia. Men alla har en historia, var så säker. För vissa en mer smärtsam historia än för andra. En historia man inte alltid vill prata om,
Det ligger i naturen att vara nyfiken. Det ligger i naturen att ifrågasätta varför andra inte vill uppnå familjeperfektionen. Att dela sin lycka. Sin växande mage. Det hör till. Det är vackert. Det är känslofyllt.
Det är skitjobbigt.
Man slits mellan att glädjas för andra samtidigt som det gör ont ända in i benmärgen att veta att loppet är kört och åren tickar på.
Det är naturligt. Det måste få vara jobbigt, även om ingen vill prata öppet om det.
Det måste få lov att vara jobbigt när andra gör massiva väntar-bebis-avslöjanden med bildspel och rebusar. Det måste få lov att kännas jobbigt när man är den enda i kretsen som inte får det man så gärna vill ha och ser alla andra lyckas. Det är tufft att vara den som inte kan uppfylla ”meningen med livet” som samhället ser det. Det måste få vara okej att känna sig utanför. Att få vara ledsen, utan att för den delen tycka synd om sig själv. Det måste få vara okej att tappa hoppet, acceptera faktum och gå vidare.
Det är fortfarande stigmatiserat att prata om ofrivillig barnlöshet.
Men det är fortsatt ett ämne som berör många. Det är alldeles för många som kämpar i sin ensamhet. Som slåss mot hopplösheten och som längtar i tysthet.
Det måste bli okej att kunna säga ”nej, jag har inga barn, men jag hade verkligen velat. Jag är ofrivilligt barnlös”.
I dag är vi inte där.