Från slutet av 1500-talet växte den medeltida småstaden Norrköping dramatiskt och hade i mitten av 1600-talet blivit den näst största staden i stormaktstidens Sverige. Staden hade då växt organiskt och var ett virrvarr av små gator och återvändsgränder, oregelbundna kvartersbildningar och ett myller av gårdar med lador och fähus.
I början av 1600-talet gjordes ansträngningar att modernisera stadens gatunät. År 1641 fastställde förmyndarregeringen en ny stadsplan som ritats av generalkvartermästaren Olof Hansson Örnehufvud. Regeringen lovade att ställa en ingenjör till förfogande för att staka ut gator och tomter. År 1645 bekräftades stadsplanen av den då myndiga drottning Kristina, som också beordrade att den skulle genomföras snarast.
Att anlägga ett helt nytt gatunät i staden krävde omfattande rivningar av hus och flytt av tomter. Örnehufvud hade – med Norrköpingshistorikern Edward Ringborgs ord – låtit ”regulariteten skoningslöst gå fram över den gamla stadens oregelbundna kvarter och slingrande gator”. Borgarnas ovilja att flytta och tvister om ersättningstomter gjorde att förändringarna tog lång tid att genomföra. Den stora stadsbranden 1655 underlättade arbetet och när Norrköping byggdes upp efter ryssarnas härjningar 1719 visar kartorna för första gången det moderna Norrköping med långa, raka gator och rätvinkliga kvarter.
Den första gatan som lades ut enligt den nya stadsplanen var Drottninggatan. Det nya huvudstråket drogs fram genom hela den dåvarande staden och förkunnades på våren 1648 ”öppnat och gjort”. Den benämndes då ”gatan från nya stadsbron och till södra tullporten”. I ett köpebrev från 1660 kallas den för första gången ”Drotnings gathen” och namnet är därmed drygt hundra år äldre än stadens övriga gator vars namn fastställdes 1769. Men den kallades också Storgatan eller Söder Storgata och Kungsgatan kallades på motsvarande sätt Norr Storgata.
År 1648 beslutades om att lägga ut ett par tvärgator till Drottninggatan och man började även staka ut en västlig parallellgata (dagens Gamla Rådstugugatan). Några hus spärrade dock fortfarande Drottninggatans norra del och de var ännu inte rivna när drottning Kristina sommaren 1652 besökte Norrköping. Inte heller sträckan vid S:t Johannes kyrka (dagens Hörsalen) var klar – rivning av kyrkogårdsmuren pågick året därpå. ”Huruvida drottning Kristina mötts av prydligt stensatta huvudgator förmäler icke bevarat källmaterial”, konstaterade historikern Björn Helmfrid.
Drottninggatan har redan från början varit ihopkopplad med Saltängsbron, som hade byggts några decennier tidigare. Vid gatan anlades Tyska torget – stadens tredje marknadstorg – och 1734 invigdes det nya rådhuset. Sexton år senare stod Stadstornet vid S:t Olai kyrka klart och när S:t Johannes kyrka återuppbyggdes efter en brand på 1820-talet ändrades kyrkans läge så den kom att ligga parallellt med Drottninggatan.
Under slutet av 1800-talet lät välbärgade Norrköpingsbor uppföra praktfulla bostadshus längs norra delen av Drottningsgatan och i början av 1900-talet tillkom de stora bankpalatsen byggda av Norrköpings Enskilda Bank, Östgöta Enskilda Bank och Skandinaviska Kreditaktiebolaget samt det monumentala rådhuset och Norrköpings Telegrafstation. Denna del av Drottninggatan utgör i dag Norrköpings vackra stenstad – i skarp kontrast med den södra delens varuhuskomplex.
Sin nuvarande utstäckning – från Norra Promenaden till Södra Promenaden – fick Drottninggatan först 1958 då den gamla Järnvägsgatan mellan bron och järnvägen bytte namn. Paradgatan är sedan dess drygt 1,3 kilometer lång vilket överträffas av få andra gator i det centrala Norrköping. Och ända sedan Norrköpings första spårvägslinje öppnades 1904 har de gula spårvagnarna trafikerat Drottninggatan.
Det finns en Drottninggatan i fler än femtio svenska städer och Kungsgatan i ännu fler. Ofta är det allmänna namn på viktiga gator i staden utan att någon särskild drottning eller kung åsyftas. Men i Norrköping torde det stå klart att Drottninggatan är uppkallad efter drottning Kristina (1626–1689). Hon var drottning när den nya stadsplanen godkändes och när gatan öppnades. När namnet Drottninggatan nämns första gången 1660 hade Kristina visserligen abdikerat, men Norrköping var ”huvudstad” i de underhållsländer vars skatteintäkter skulle försörja henne och hon besökte staden med hennes gata vid tre tillfällen.