Det luktar gott men doften är inte bara bekväm utan samtidigt ett minne att hantera eller ja kanske fler. Jag har sagt det ofta, somligt fastnar på tvären i oss.
I trädgårdsföreningen, Linköping, fanns en gång en väldigt fin restaurang. Tyvärr brann den ner till grunden 1977. Till just den restaurangen ville pappa ta med mig efter min skolavslutning årskurs 4. Jag hade varit så duktig, menade far, att jag var värd ett sådant restaurangbesök. Aldrig hade jag varit på ett så fint ställe med bordsbetjäning och allt. Till maten tog far en snaps, skulle det firas så skulle det. När den andra snapsen beställdes in började jag känna viss oro. Jag visste att alkohol kunde mana fram känslor hos pappa, känslor han inte riktigt kunde kontrollera. ”Så ska du väl ha glass till efterrätt”, sa pappa utan att det egentligen var en fråga. Pappa var snäll men hade börjat prata högt och även med folk vid andra bord. Plötsligt stannade pappa upp i pratandet, men gråter du, undrade han. Jag ville inte göra pappa besviken så jag svarade att det bara var min allergi nu igen. Med detta nöjde sig far och beställde in ännu en snaps.
Efter en stund kom en kypare fram och sa: ”ni kanske borde ta och gå hem med pojken nu?” Pappa undrade vad han menade. ”Ni ser väl att grabben gråter”, påpekade kyparen. Men, svarade min stackars pappa, han har ju allergi. Skuld och skam lägrade min far och glädjen var borta, något jag för alltid skulle komma att känna mig skyldig till.
Långt senare sittande i rummet på pappas äldreboende bad jag om förlåtelse för min lögn då för länge sedan. Pappa skrattade fast jag visste att det var nått man inte kunde laga.
Ja det doftar sommar och med dofter kommer minnen. Inte alltid helt tydliga, ibland bara som en känsla av välbehag eller oro. Det måste väl vara meningen att vi ska minnas om saker så som dofter av lärdomar. Men en del minnen gör mest ont.
Om en hög med år kommer dagens barn att känna dofter som får dom att minnas och det är vi vuxna som har ansvar för om det blir minnen av välbehag eller oro. Vilket tungt stort ansvar ändå, nåväl vi får göra vårt bästa mer kan ingen kräva. Vi vuxna är summan våra liv och det finns saker vi inte riktigt förmår. Det kan vara att något fastnat på tvären en gång för länge sedan eller att livet just för tillfället är svårt att hantera.
Snart är det skolavslutning efter ett långt oroligt corona år och vi längtar efter samvaro, kramar och skratt. Som gammal fd rektor delar jag, i min gammelmans fantasi, ut högsta betyg till varje litet barn och gänglig tonåring. Dom har ju allt det där man önskar att man hade. Hoppet, lusten och ivrigheten. Nej inte alla, en del är redan bestulna på en del av den där härliga livskraften. En del har tappat tron på sig själva och kanske tilltron till samspelet med omvärlden.
Tycker nog att vi kan låta bli att mäta våra barn, knuffa in dem i för små ramar, förvänta oss det de inte förmår och bara helt enkelt möta dem som mirakelgåvor. Känsla värde är något vi om möjligt tillägnar oss i samspel med omvärlden. Eller inte. Barn som inte riktigt passar in i pusslet etiketteras, kanske för att vi ska få en förklaring till varför de inte passar in. För pusselbitarna måste väl passa pusslet som är bestämt till form och motiv i demokratisk ordning. Eller skulle alla bitar kunna få vara som dom är och forma det som blir. Hur skulle det se ut? Det vet vi inte men vi vet hur det ser ut nu. Om nu någon som tjuren Ferdinand bara skulle vilja sitta och lukta på blommorna skulle det vara så illa?
Det rinner något på min kind. Det är nog allergin som gör sig påmind eller kanske inte. Redan som barn kunde jag se pappas brist på känsla av värde, hans sårbarhet och jag ville slå på alla som trampade på hans känsla av värde. Med mina små knutna händer ville jag rädda honom men jag var ju så liten när jag var liten. Allas lika värde har ett genuint innehåll för mig och en doft av syren.