Skolväskan är med som alltid och runt min hals hänger en nyckel. Nyckelbarn kallas det, vet jag, det är vi som inte har en mamma hemma när vi kommer. Jag väljer den snabbaste vägen, den förbi sporthallen och promenaden tar c:a 20 minuter. När jag når simhallen börjar jag springa. Gå på toaletten är inte en prioriterad sak i skolan, på rasten vill man vara med och spela fotboll och sedan gäller det att inte komma försent till lektionen. Väl framme vid mitt hus springer jag de tre trapporna upp och försöker studsande få nyckeln i låset. Hinner inte och det är inte första gången, pappa kommer inte att bli glad. Byxor och kalsonger hamnar i badkaret vilket jag tror är bra. Sedan fixar jag ett par mackor som jag äter samtidigt som jag läser fantomen. Jag vet att pappa anser att jag först ska göra läxan men en liten stund behöver jag få koppla av. Hemma sitter lappar överallt som far satt upp, stäng av spisen, lås dörren m.fl. Efter mackorna somnar jag en stund på min säng. Pappa väcker mig kl 6 varje dag och vill att jag ska vara uppe när han går till jobbet. Han vill vara säker på att jag inte kommer försent och att jag tar på mig rena kläder. En ensamstående pappa måste vara extra noga med allt tror jag och pappa får ”problem med nerverna” när nått inte blir som det ska.
När man är 10 år är det svårt att välja rätt. Jag vet att jag borde göra läxan men får lust att gå ut och köra landbandy med Janne som jag ser från fönstret. Han står där med en bandyklubba i ena handen och en bulle i andra handen. Mammorna som är hemma bakar ofta bullar vet jag. Pappa kommer hem som vanligt vid halv sex och frågar om jag gjort läxan när han går förbi. Jag ljuger och säger att; visst det har jag. Kanske känner jag att jag behöver detta roliga för att orka allt annat.
Skolan är väl inte dålig men jag är ingen där, ingen ser mig som den jag tycker att jag borde bli sedd som. Jag kan inte berätta om det men jag vet vad jag känner. På rasterna måste jag akta mig för vissa elever som gärna vill slåss och någon vuxen finns aldrig till hands. När det blir slagsmål eller kanske rättare, när någon får stryk bildar de andra eleverna en ring runt dom och ropar ”mera blod, mera blod”. Detta kan störa lärarna i fikarummet varpå någon lärare kommer utrusande och tar både offer och förövare i nacken och leder dom i värsta fall till rektor.
Under lektionerna är det ingen som stör men jag fastnar ofta med blicken vid fönstret och jag tror att jag tänker på saker fast utan att veta på vad. Jag vet att skolan är viktig men vet inte riktigt varför. Jag försöker skriva snyggt för jag vill att läraren ska se att jag verkligen är duktig. Ibland fastnar jag i att sudda gång på gång för att jag inte är nöjd. Jag vill inte att läraren ska se att jag räknat fel så jag gömmer det jag skriver när läraren går runt. Jag vill inte heller visa mig korkad genom att fråga om saker. Jag håller färg efter förmåga helt enkelt. Jag vill att pappa ska bli stolt över mig, det är det viktigaste av allt. Jag har ingen bästa vän i skolan men får var med och spela fotboll. När någon ska ha hippa (någon sorts fest) blir jag aldrig bjuden. Det är bara vissa och alltid samma som får komma.
Jag vill börja spela fotboll i lag och några killar i klassen spelar i Linköpings bollklubb. Det är långt att cykla till träningen två gånger i veckan men jag vill så gärna att lusten överträffar såväl osäkerhet som mödan att ta sig till träning. Jag får börja som målvakt vilket är den sämsta positionen då man lätt får skulden för de mål man släpper in. Tränaren ser ändå att jag faktiskt är ganska bra så jag får flytta fram till mittfältet. Fotbollen ger mig självförtroende och jag känner mig sedd. Dom tuffa i klassen som spelar fotboll pratar plötsligt med mig även i skolan.
På kvällen brukar pappa och jag se nått på TV, om det nu råkar vara nått som passar oss båda. När vi ser något otäckt säger pappa åt mig när jag ska blunda. Vi ser Hylands hörna, tiotusenkronorsfrågan och kommissarie Maigret. Pappa blir väldigt irriterad när någon råkar ringa under våra TV stunder. Våra stunder tillsammans är viktiga och jag känner just då att jag är viktig.
När jag ska sova tänker jag ofta på döden. Inte så mycket min egen men pappas. Hur jag ska klara mig om han dör, jag har ju ingen annan. Man måste dö någon gång, tanken kan fastna och snurra där i vägen för min sömn. Jag räknar ofta på hur länge pappa kan leva och hur gammal jag kommer att vara när han ändå dör. Jag berättar aldrig det för pappa utan känner skuld för att jag ens tänkt på hur det blir när han dör.
Det är mycket som lockar i livet och många saker jag vill göra men viktigast är att pappa är glad och att jag har honom, att vi har varandra. Jag ligger ofta och önskar att mamma ska komma tillbaka fast jag vet att det är fånigt och omöjligt. Jag vet inte riktigt men jag saknar nått, kanske mammas famn men det skulle jag aldrig säga.
Nuet är allt när man är 10 år, trygghet, glädje och tilltro. Jag hoppas fortfarande på allt.
Med tiden kommer en del att ge upp och andra bära med sig ett stänk av oro genom livet.
Det ÄR inte bättre förr!
Hälsningar Stephan 4c