Bara den här veckan har jag fått mina hårstrån ansade hos en av våra duktiga och härliga frissor.
Min hund har fått nosen rakad hos Mias Trimmis, så nu slipper han lägga skägget i maten.
Jag har haft lunchmöte med en väninna på en av våra trevliga restauranger.
Kulturhuset har ett varierat program för att passa alla. Det hör kanske inte till vanligheterna att jag går på bio tre gånger på en vecka, men den här veckan blev det så.
Först en kvällsföreställning med gymnasieelever, då vi såg fantastiskt underhållande UFO Sweden.
Sedan tog mig barnbarnen på matiné med Spöket Laban och sist men inte minst spännande LasseMajas detektivbyrå, även den med barnbarn.
Ryttarkamraterna är min förening och jag hänger på ridskolan i Torstorp en hel del och ser en fin verksamhet för alla åldrar.
En söndagsutflykt dit då de minsta kan rida ponnyridning rekommenderas för alla småbarnsfamiljer.
Ja, Finspång har det mesta. Jag har till och med nyligen varit och sett en ishockeymatch. Jag kan inte alla regler i spelet, men att titta live på en sport är ändå en upplevelse.
Guts fick visst lite stryk den här gången, men det spelar väl inte så stor roll? Det är väl glädjen i att glida fram på isen som är grejen? De åkte i alla fall sjukt bra skridskor, min systerson och hans lagkamrater.
När jag gick där genom Grosvads idrottsanläggning gladdes jag åt liv, rörelse och ungdomars fotbollsträning, trots mörker, snöblask och kylig vind.
Jag tänkte nostalgiskt tillbaka på min egen ungdomstid och min korta karriär som friidrottare. Runt läktaren, löparbanan och stora fotbollsplanen ser det i princip likadant ut, som det gjorde för så där 45 år sedan.
Det blev lätt att förflytta sig tillbaka i tiden. Det var här jag första gången stötte ihop med min make.
Jag var 13 år och tränade starter i startblock tillsammans med ett par tjejkompisar. Plötsligt kommer en av de vuxna tränarna fram. Han har ett gäng med 18-åriga killar tätt bakom sig.
– Tjejer, ni får flytta på er. Killarna ska träna här.
– Vadå?! Vi var ju här först! svarade jag, som var rätt kaxig på den tiden.
– Ni får vara där borta i kurvan. Killarna måste springa här nu för de ska tävla i helgen.
– Va?! Vi ska också tävla i helgen! Bara för att de är killar! Jävligt orättvist!
Jag såg honom. Han med det halvlånga, lockiga håret som stod närmast tränaren.
Varför skulle han ha privilegier bara för att han var kille och sprang 100 meter på otroliga 11,4 sekunder?
Jävla idiot, tänkte jag och gick ilsket iväg till höjdhoppet. Vem sjutton vill träna starter i en kurva?
Åren gick. Jag såg honom ibland. Finspång är Finspång. Vi började hälsa på varandra. Vi hade gemensamma vänner. Vi blev kollegor och vi blev vänner. Sedan blev vi kära. Nu springer han inte så fort längre.
När han går ut med hunden och blir borta länge och jag säger: Gick ni långt?
– Nej, vi stod här nere vid Vallonvägen och pratade med ”den eller med den”.
Så är det i Finspång. Fint. Vänligt. Gemenskap. Kärlek. Ishockey för en del. Hästar och barnbarn för mig.
P S Ja, jag vet. Krig, våld, fattigdom, miljöförstöring, galna makthavare, rasism, homofobi och en
massa annat helvete …
Kom igen världen! Vi kan bättre.