Men första gången hon skulle rösta så var hon 30 år och hon visste inte riktigt vad hon skulle rösta på.
– Men han där, sa Solvig och pekade på maken Hasse, en annan Finspångsk arbetarrörelselegendar, han berättade för mig vilket parti som det skulle röstas på. Och jag kom ju från ett socialdemokratiskt hem och Finspång var ju väldigt socialdemokratiskt så det klart att jag visste vart jag hörde hemma på något sätt, men jag tyckte bara att det var så orättvist att inte de andra partierna skulle få nånting, sa Solvig och skrattade lite finurligt där vi en fredagseftermiddag i slutet av februari satt vid hennes köksbord i ett av de trevliga "danskhusen" på Mandelblomsvägen.
Denna vårvinter 2022 genomför jag en samtalsserie med Finspångs äldre kommunpolitiken. Anledningen till att Solvig och jag träffas är således att Solvig är en av de äldsta - förmodligen den äldsta - av de folkvalda politiker som finns på den socialdemokratiska fullmäktigelistan så pass högt upp att hon ofta tjänstgör som röstande ledamot på fullmäktiges sammanträden.
Att Solvigs röstdebut sköts upp till valet 1973, då hon fyllde 30 år, är egentligen inte så konstigt med tanke på vilka rösträttsåldersregler som gällde på den tiden. Hon skulle ha kunnat rösta i andrakammarvalet 1968 - men det gjorde hon inte för då var hon och arbetade i USA - och hon skulle ha kunnat rösta i det första valet till den nya enkammarriksdagen 1970 - men det gjorde hon inte för då var hon och arbetade i Tyskland.
– Jag är barnfödd här i Finspång och växte upp med sju syskon. När jag var sexton år åkte jag och en kompis upp till Stockholm för att arbeta som barnflickor i familjer. Jag kom till en jättefin familj där jag kom att stanna i nästan fem år. Barnen kallade mig för "lilla mamma" och jag har fortfarande kontakt med sonen Mats och jag har googlat dottern Elisabeth och ser att det går bra för henne också, berättade Solvig.
Sedan bar det iväg till San Francisco på USA: s västkust. Via en förmedling hade hon och en väninna fått arbete som "housekeeper" i var sina familjer. Den första familjen var ingen fullträff för Solvig.
– De var lite för mycket för mig. Jättestort hus, två bilar, swimmingpool, nedsänkta badkar, guldpläterade kranar i badrummet och allt sådant där. Framförallt så kändes det som om de inte hade någon respekt för mig vare sig som arbetare eller människa som ville ha ett eget liv vid sidan av arbetet. Det blev skilsmässa vilket gjorde min uppsägning lättare och då kom jag till familjen Guttas som var något helt annat. Föräldrarna är ju döda sedan länge men jag har fortfarande kontakt med en av sönerna och hans familj, sa Solvig och visade mig julkort och familjebrev från den senaste julen.
Hon stannade over there i fyra år. Genom sin personlighet och sina färdigheter så kom hon in i olika branscher. Ett arbete i en delikatessaffär ledde till cateringuppdrag på fina bröllop och på filmstjärnetäta cocktailmottagningar. Men på hösten 1969 tog hon MS Kungsholm över Atlanten och gick i land i Göteborg där en av hennes bröder väntade.
Tillbaka i Finspång igen tog hon arbete på Stals lunchrum. En tysk väninna lockade iväg henne till hotellarbete på den tyska ön Sylt och när hon landade i Finspång igen utbildade hon sig till sjukvårdsbiträde och senare till barnskötare.
På lördagarna i Finspång vid den här tiden i början på 1970-talet var det Grytgöl som gällde för den dansanta ungdomen. "På torsdagarna var det Simonstorp", mindes Hasse när han anslöt till köksbordet för att fylla på sin kaffekopp. Det var där någonstans i bilarna från och till Grytgöl/Simonstorp och Finspång som Hasse och Solvig blev ett par. Ett bra liv, tre barn, mycket arbete och många uppdrag i Unga Örnar, Hyresgästföreningen, ABF, Socialdemokraterna, Teaterföreningen och en del annat har det blivit för Solvig.
– Det känns som om det har blivit bättre i politiken. Som om man lyssnar mer på varandra från olika kanter och inte bara tror att man själv vet bäst, sa Solvig. Hon och Hasse delar ett starkt engagemang för ungdomars uppväxtvillkor. De anser att samhället ställer upp sämre nu är förr.
– När vi växte upp fanns fyra fritidsgårdar, 17 fältassistenter och poliser som cyklade runt i samhället och som visste vilka vi var. Då var det svårare att hamna i utanförskap och kriminalitet än vad det är idag, sa Solvig och Hasse.