Så kan det gå i vårt känsliga och polariserade tidevarv.
För några veckor sedan led jag med en politiker. Det har nog nästan aldrig hänt tidigare. Jag har bevakat våra folkvalda ett helt yrkesliv och så gott som alltid kommit fram till att medias granskning har varit rättmätig.
Men det som hände Carl B Hamilton var inte juste. För att förstå hur det kunde gå som det gick måste man förstå några saker.
Carl B Hamilton är egentligen ingen politiker. Han är en självständigt tänkande ekonom och tjänsteman som hamnade i politiken, men som fortsatte att tänka själv och att vara tjänsteman.
Han började på 1970-talet som ung ekonom med dragning till Socialdemokraterna. Han ingick i den grupp av mer marknadsliberala ekonomer inom S som kallades sexlingarna. Där fanns även sådana ekonomer som Nils Lundgren och Klas Eklund.
Hamilton slogs för frihandel och ansågs stå långt till höger inom partiet. Han blev ganska hårt åtgången från framförallt fackligt håll och lämnade S och sökte sig mot dåvarande Folkpartiet. Där blev han så småningom statssekreterare när Anne Wibble var finansminister och sedan blev det under årens lopp ett antal perioder som riksdagsledamot.
Men trots de många åren i kansli- och riksdagshus blev Carl B Hamilton aldrig en politiker i den meningen att han tänker politiskt. Han fortsatte att tänka rationellt och i sak utan att ta några större politiska hänsyn. Han förstod aldrig att politik inte är en rationell verksamhet utan en konst där olika intressen stor emot varandra och där det inte finns någon övergripande sanning som gäller för alla.
Han fortsatte att tänka själv utan att ta så mycket hänsyn till partilinjen. Sådana politiker gillar journalisterna eftersom det blir mycket mer spännande och intressant när svaren inte är givna på förhand. Men de intressantaste politikerna är också de som lever mest farligt.
Nu var det dags för Carl B Hamilton att halka dit bara för att han svarade ärligt på hur det med allra största sannolikhet är.
Richard Jomshof (SD), ordförande i riksdagen justitieutskott har ett sedan länge ett dokumenterat hat mot muslimer. Det yttrar sig att han bland annat kallar profeten Mohammed för massmördare och rövare. Inom Sverigedemokraterna är det okey att uttala sig som Jomshof gör. Partiledaren Jimmie Åkesson svarade nyligen att det inte är något fel i sak det som Jomshof skrivit i sociala medier.
Det anser dock en samlad opposition i riksdagen som ville rösta bort Richard Jomshof som ordförande i justitieutskottet. På regeringssidan fanns även några liberaler som ansåg detta rimligt, däribland Carl B Hamilton. De kröp dock till korset och Jomshof blev kvar när omröstningen skedde i förra veckan.
Men då var inte Hamilton kvar i riksdagen. Han hade nämligen fått frågan var han trodde att gränsen går för Liberalerna i samarbete med Sverigedemokraterna och svarat att han trodde att det var om SD skulle börja uttala sig på samma sätt om judar.
Detta tolkades som Liberalerna såg olika på muslimer och judar och det blev ett herrans liv som slutade med att Carl B Hamilton lämnade riksdagen vid 77 års ålder. Han hade fått nog, vilket man kan förstå.
Han gjorde ju bara som han alltid gjort. Han svarade ärligt på en fråga med den bästa analys han kunde göra av det politiska läget. Om ledande personer i SD skulle utrycka sig på samma sätt som Jomshof gjort om muslimer om judar så skulle sannolikt det vara droppen för Liberalerna.
Det Carl B Hamilton sa var sant. Han hade rätt men fick ändå be om ursäkt och lämna riksdagen. Det visar hur känsligt det blivit i vårt polariserade tidevarv.