Höstterminen är igång vilket för en del barn innebär en stor utmaning. En elev berättar för mig att hen inte har någon vän i klassen, hen är ensam när de andra leker. Ibland ber hen att få vara med i leken men svaret blir alltid nej. För en annan elev är det svårt att ens gå till skolan. Erfarenheter har gjort att själva skolbyggnaden sätter igång oro.
Varför låtsas vi vuxna som att det sociala spelet är lätt att spela. Varför vill vi förställa oss och påskina att vi inte oroar oss för huruvida vi duger i andras ögon eller för att inte räknas och efterfrågas? Varför erkänner vi inte hur drabbade vi kan känna oss av även små upplevda elakheter? Det hade troligen varit lättare att förstå barnen om vi kunde förmå koppla det vi själva kan känna med det barnen känner.
Jo det är ett hårt klimat mellan barnen, i klassen, på skolgården, kan vi säga, barn är ju sådär, kan vi påstå, ja tänk så elaka barn kan vara. En får träna, så där är livet och ja jo nog kan livet vara tufft och inte ser världen särskilt god ut när man betraktar den från soffan framför rapport.
Att gå i skolan är inte som att gå till jobbet. Inte som det är för de flesta av oss. Vi kan oftast det vi dagligen förväntas utföra på jobbet. Barn som går till skolan ska dagligen försöka klara saker de inte redan kan. Vi kan ofta känna oss kompetenta alltmedan barn tvingas visa sin oförmåga. Tänk dig själv att gå till jobbet och hela tiden få nya arbetsuppgifter och ofta sådana du inte alls kan. Just detta innebär en sårbarhet. En kan bli hånad, andra kan skratta åt ens misslyckanden och någon kan säga ”det här borde du kunna nu”.
De flesta av oss kan gå till jobbet utan att riskera att bli knuffade eller slagna. Vi slipper se arbetskamrater bli slagna. Alla kloka chefer ser till att försöka stärka samarbete och skapa ett gott klimat mellan medarbetare. Med detta påstår jag inte alls att alla arbetsplatser är trygga och bra eller att alla chefer är kloka men vi vet att arbetsplatser med ett gott arbetsklimat faktiskt presterar bättre.
Vi människor, stora som små, kan förmå fantastiska saker. Vi kan känna empati, solidaritet och vill ofta andras väl. Men det krävs ett tryggt sammanhang. När vi är otrygga, inte kommer till vår rätt eller upplever orättvisor blir en del av våra handlingar mindre goda. När det går bra för oss tycks vi ha väldigt svårt att förstå andra som det inte går så bra för. Att själv livet är en balansakt vill vi liksom inte låtsas om. Vi är hoppfullt på väg mot det grönare gräset på andra sidan.
Skolans uppdrag är omfattande och möjligen inte helt rimligt eller ens klokt. I debatten låter det som att problemet är för lite fokus på kunskaper. Jag ser det mer som för lite fokus på olika sorters kunskap. Just de kunskaper skolan ska mäta och fokusera kanske inte alla kan nå eller behöver nå. Det är troligen lättare att ta sig an saker man har svårt för om man samtidigt får utveckla det man gillar och har lätt för. Om nu alla barn till varje pris ska nå just de kunskaps detaljer som beslutats kommer det att kräva mycket av våra skolor och en del elever kommer att fara illa. En del i detta handlar såklart om att sållning inför gymnasiet vilket vi skulle kunna skippa och låta lust och intresse styra.
Att låta våra barn växa i ett gott sammanhang där deras förmågor blir minst lika synliga som deras utmaningar betyder att skolor behöver ha resurser för just detta. Det där goda sammanhanget kräver arbete och blir inte av sig självt.
Jag ser så många pedagoger som dagligen ger av sig själva för att skapa lite av det där goda sammanhanget. Det gör mig glad och hoppfull men alla dessa hjältar behöver uppmuntran. Uppmuntran kan flytta berg! Stora som små behöver vi bli sedda för vårt goda!
För egen del skulle jag inte springa ett steg utan uppmuntran. Särskilt inte med sniglar på vägen!