Orkar knappt tänka på det faktiskt. Hur den lokala facebookgruppen i staden nått nya bottenrekord vad det gäller hatiska och rasistiska kommentarer och där allt förvandlas till pajkastning, i alla riktningar. Så jag väljer ett annat muntert ämne istället. För ibland vet man faktiskt inte i vilken ände man ska börja. Problemen hopar sig och allt tycks oöverstigligt. Så är det för många barn i skolan idag. Miljöerna är stökiga och vi lyckas inte erbjuda dem det stöd de behöver. Läser i tidningen om den senaste utredningen om frånvaro i skolan som visar att 18 000 elever var ströfrånvarande under två månader hösten 2015 och 1700 elever rapporteras ha ogiltig sammanhängande frånvaro i en månad eller mer.Alltså, det är många elever. Pojkar ligger högre procentuellt när det gäller ströfrånvaro, medan det är jämnare när det gäller mer sammanhängande frånvaro, dock är känslan att det väger över på tjejerna. Vi diskuterar det vid köksbordet, jag funderar på hur det hänger ihop, och maken, som ju då är just man och även varit pojke en gång i tiden, tycker inte det är särskilt konstigt. Killar går på känsla, menar han. Känns inte just den lektionen lockande, hoppar man över den helt enkelt och gör nåt roligare. Tjejer är mer plikttrogna och “duktiga”, de skolkar inte, de kör på tills de bryter ihop och inte orkar mer. Kanske har han rätt. Tjejer har ofta höga krav på sig själva, det ska vara A, annars är man misslyckad. Kanske skulle de må bättre om de också “tog en paus” ibland och gjorde nåt kul.
Har, som så många andra, totalt snöat in på den norska ungdomsserien “Skam”, efter att ha hört talas om den hur mycket som helst i skolan. Den är verkligen spot on, jag förstår att man känner igen sig som tonåring, och det är svårt att sluta titta. Men det mest anmärkningsvärda är kanske den totala bristen på vuxna. Om de över huvud taget finns med, är det som ansiktslösa ryggvändande skepnader. Förutom då skolsköterskan, som verkar helt galen emellanåt, men som ändå kanske når fram till ungdomarna i slutänden. Visst kan en del te sig smått orealistiskt, hur snygga och rika alla verkar vara till exempel, men den visar ändå på just den press som många unga lever under. Och hur utlämnade de kan vara åt sig själva, just på grund av frånvaron av vuxna.
Nä, tänk om vi alla bara kunde ta varandra i hand och sjunga “We shall overcome”, det vore nåt. Men det funkade dåligt den gången och lär väl inte göra det nu heller, misstänker jag.