Jag sitter med mitt morgonkaffe, utanför är det mörkt som vore jag uppstigen mitt i natten. På radion pratas om regeringsbildning och olika krav hit och dit. Jag finner att jag saknar en del av det vi försöker prata med våra barn om. Allas lika värde, allas människovärde. Det som borde ligga som grund för varje budgetförslag, från den grunden kan olika saker byggas och skapas. Får inte barn komma till sin rätt i skolan kommer det ändå att kosta förr eller senare.
På mellanstadiet fanns det en kille jag nogsamt försökte hålla mig ur vägen för. Jag minns det som väldigt stressande. Jag hade visserligen bara fått en hård knuff men i varje möte vara han hotfull och han var känd för att sakna spärrar. Det där pågick kanske några månader och jag berättade inte för någon. Jag ville inte oroa pappa och jag skämdes nog lite för att jag vara så rädd.
Det händer i dagens skola att elever av vuxna får rådet att ”hålla sig undan” och försöka att inte möta den som kan utsätta. Det är såklart inget bra råd, ingen ska behöva hålla sig undan. Skolan ska vara trygg och om personalen inte räcker till får man plocka in en till och en till och en till. Trygghet i skolan är en rättighet.
En del absolut nödvändiga åtgärder kostar pengar. En trasig väg måste lagas och visst, trafiken kan få ta en annan väg under tiden men vägen lagas. Somliga kostnader behöver kanske räknas fram utifrån praktiskt arbete kopplat till mål och värden. Ett utfall att utvärdera.
När det handlar om människovärde borde vi väl kunna vara överens om vad som ska uppnås och säkras. När hårt arbetande skolpersonal eller vårdpersonal inte räcker till får man väl ändå plocka in en till och en till om så krävs. Barn ska få vara trygga, kunna lära och utvecklas. Gamla och sjuka ska få omvårdnad för att det är människovärdigt.
Men, kanske någon funderar, vi har väl inte hur mycket pengar som helst. När jag ser mig kring tycks det mig finnas gott om pengar. Nog ser jag fattigdom på min vandring genom city men i stort handlar det om hur vi prioriterar och fördelar.
När jag gick i skolan kunde jag få en känsla av att var korkad och en del fick en känsla av att vara helt värdelösa placerade i OBS-klass. Nu finns en tanke om att varje elev som behöver stöd också ska få stöd. Kanske har vi förstått att människor är bra på olika saker, alla förmågor betygssätts inte skolan men kan ändå vara nog så viktiga. Ibland, inte alls alltid, kostar lösningarna för att varje elev ska få komma till sin rätt pengar. Då måste vi vuxna säga som det är och våga stå för det. Barnen kan inte kräva sin rätt. Deras misslyckanden kommer ut på andra sätt än i välformulerade krav.
I skollagen tals om barns värdighet, den ska värnas och respekteras. Jag möter en del barn som förlorat sin värdighet och andra som efter förmåga krigar för att behålla den vilket ofta blir fel.
Jag sliter mig ur alla dessa tankar, dricker ur kaffet och stänger av radion. Idag ska jag prata i ytterligare två klasser på Djäkneparksskolan. Gårdagen var så härlig och det är hoppfullt att möta elever. Jag såg deras sårbarhet och kunde känna deras goda vilja. När eleverna klappade i händerna efter min lilla föreläsning kändes det varmt.
Det är aldrig barnens fel, mumlar jag för mig själv på min vandring ner mot Djäkneparksskolan. Det är aldrig barnens fel, det är aldrig barnens fel. Bilköerna är hemska i stan, Östra promenaden ska få nya träd. Somligt måste fixas. Nog är det så.