Det fanns vuxna i barnets närhet som inte varit snälla och så någon med gamla händer som ändå förmått vara någon sorts trygghet. Barnet höll i mina händer när hon sa det, hon tittade på dom som om för att hitta något gammalt i dom. Kanske ett sätt att försöka förstå ”varför”.
Barn liksom vuxna behöver förstå samband av olika slag. Just frågan ”varför” bär barn med sig som ett verktyg genom sin uppväxt. Men det verktyget fungerar bara om det finns någon som kan ge vägledande svar.
Astrids rumpnissar dyker upp i mitt tankevirr; ”vaffor då då”, vaffo gör di på detta viset”? Varför tar någon sönder deras tak, dom behöver förstå det med viss ivrighet.
När någon agerar på våldsamt eller elakt sätt vill vi ha någon sorts förklaring. Förklaringarna blir inte alltid helt bra och ibland får förenklingar duga. För oss som tror att människor föds goda och gör gott om möjligt blir somliga handlingar en utmaning. Vid en viss punkt blir det liksom försent att be om förklaringar eller ursäkter. Jag minns en mamma som sa till mig att allt var för sent, det hon gjort mot sina barn kunde aldrig lagas eller förlåtas. Jag vet att jag försökte säga att det man gjort av svaghet nästan alltid kan förlåtas och kanske inte lagas men väl lappas en del. Men, tänker jag med tidningsrubrikerna framför mig på bordet, en överlägsen arme agerar inte i svaghet. Varje soldat riskerar att utföra handlingar som varken kan förlåtas eller lappas. Kanske kan man hitta ett svar på frågan ”varför” men kraften att förlåta kommer att bli svår att hitta.
När man regelbundet skriver krönikor kommer somliga att skrivas i samband med kritiska händelser. Det har hänt tidigare och nu är det mer mörkt än någonsin. Ett av skolans uppdrag har, sedan just efter andra världskriget, handlat om att forma kritiskt tänkande människor. Hemska handlingar skulle inte kunna utföras utan att ifrågasättas. Pappor utsända i krig skulle inte döda barn och andra försvarslösa med hänvisning till att de bara lydde order. Må det växa vidare det där kritiska tänkandet ihop med en övertygelse om allas lika värde. Må det växa, spridas och slå rot i mänskligheten!
På väg till jobbet ser jag en av alla de, nu för tiden, föräldralediga papporna med sina två barn, troligen på väg till förskolan. Promenaden går långsamt men han är tålmodig. Han svarar på en ström av frågor och funderingar. Många, många ”varför” blir det. Det finns så många kloka föräldrar vilket är ett hopp i sig. Den som älskar sina barn och dessutom är klok förstår betydelsen i att vägleda genom att svara på alla ”varför” efter förmåga. Den kloke förstår dessutom att alla älskar sina barn.
Så mycket går sönder i krig, faller i spillror som kommer att finnas kvar för lång tid. Som nått vasst invid hjärtan, nått vasst som går vidare till nästa generation. Ukraina finns i dagarna med oss i allt vi gör, bilder av gråtande rädda barn och människor som dagligen behöver frukta för sina liv.
Mina händer är lite gamla nu. Dom vill mer ”hålla om” än knuffa sig fram, vill mer torka tårar än slå. Vid tangentbordet vill de gamla händernas fingrar hellre skriva hopp än förtvivlan. Och hoppet finns där i all medmänsklighet som kommer med svåra tider och hoppet finns i alla ivriga ”varför”?