Jag bodde i Norrköping i åtta år, mellan 2004 och 2011. Jag kom dit från Göteborg med en blå Ikea-kasse och drömmen om att få starta på nytt. Norrköping gav mig den chansen.
Invånarna i staden gav mig den chansen, tidningarna, radion, kulturlivet, teatrarna, alla gav mig chansen. Och jag tog den. Norrköping lärde mig att bli människa igen.
Jag blev nykter där, förlorade två för tidigt födda barn där, begravde dem i minneslunden, fick sedan en son och en dotter som överlevde och jag var med om att uppleva Italien vinna VM i fotboll där.
Jag startade ett aktiebolag, vann fina priser när jag bodde där, skrev flera böcker och uppträdde på Kulturkammaren och Skandiateatern och skrev en pjäs som gick för fulla hus. Jag sände Karlavagnen i P4 och vann På Spåret.
Jag har Norrköping att tacka för väldigt mycket. Jag fick en chans och jag tog den. Norrköping var den första staden som vågade vara hygglig mot mig.
Jag älskar människorna i Norrköping. Jag högaktar deras lågmälda stolthet. Jag bär en del av den mellanstora stadens stilla tristess och kärva innerlighet med stolthet.
Nu läser och hör jag om stenkastning, bilbränder och våld i en av stadens förorter. Det handlar tydligen om människor som vill fortsätta sköta sin droghandel där, det handlar om yngre män som ser upp till äldre kriminella, och det handlar om räddningstjänst som inte åker dit om inte polisen är med, om poliser och brandkår som blir utsatta för stenkastning.
Kort sagt: Det handlar om ett samhälle som fullständigt abdikerat, som klivit av sin roll som samhälle. I P1 i morse lyssnade jag med förskräckelse på en stadsplanerare från kommunen och hon sade: “Jag tror de försöker säga något”.
Verkligen? Vad säger man när man kastar sten på poliser? Vad vill man ha sagt när man bränner andra människors bilar nätterna igenom?
Jag har ett konkret förslag. Testa att skriva en insändare istället. Lägg undan droger, vapen, eld och stenar och skriv ett lagförslag eller ett brev eller ett inlägg på Facebook. Öppna ett Twitter-konto. Ordna en demonstration.
När man vill säga något gör man det med fördel genom att foga ord till ord och sedan bildar man meningar som säger det man vill få fram. Ok? Hon lät fullständigt handfallen. Hennes röst var tom som en öken, som en rymd.
Hon hade inget svar alls på varför det ser ut som det gör. “Vad är det viktigaste att göra nu för er stadsplanerare nu?” frågade reportern. "Att arbeta vidare med det vi gör och tänka långsiktigt” blev hennes svar. På riktigt?
Jag trodde i min dumhet att det viktigaste kanske var att låta polisens specialstyrkor gå in i området, plocka de tiotal som sysslar med skiten och lyfta bort dem, bura in dem så att ambulans och brandkår kan åka in dit när de behöver utan att behöva bli utsatta för stenkastning.
Jag trodde att kommun, polis och rättsväsende fanns till för att skydda de överlägset flest medborgare som inte kastar sten och bränner bilar.
Samhället står helt handfallet inför det som sker. Om jag bodde i ett område där folk kastade sten på polis och ambulans skulle jag kräkas i varje riktning där myndigheter och politiker står och babblar om att ligisterna “vill säga något” och att “det saknas saker att göra”.
Det finns hur mycket som helst att göra. Hur är det möjligt att legitimera stenkastning och bilbränder med att det saknas saker att göra? På riktigt? Hur idiotiskt kan det bli innan man trillar av den blågula pinnen som är Sverige?
Sverige har två val. Antingen tar man i ordentligt mot allt detta, mot dem som vill upprätta och bibehålla egna kriminella lagar och regler i förorterna, (de resurserna finns, det är viljan och glöden som saknas,) Eller så ger man upp och lämnar dessa förorter till att bli förvandlade till kriminella ghetton med egna lagar och regler.
Det är vad detta handlar om. Inte om nedlagda fritidsgårdar. Det sker i flera förorter runt om i Sverige, och alltså inte bara i Stockholm, Göteborg eller Malmö.
Har samhället givit upp? När jag hör stadsplaneraren från Norrköping i radion känns det faktiskt så.
Ändå är lösningen så enkel. Det är viljan som saknas.
Det är för sorgligt.