Kommer jag att lyckas, duger jag, får jag någon att vara med på rasterna och vågar jag visa vem jag är?
Jag jobbar nu heltid som barn och elevombud med ansvar från förskola till KOMVUX. Jag ska stötta elever som får svårt med sin skolgång, lyssna på och hjälpa oroliga föräldrar, jag ska ta emot och gå igenom alla kränkningsanmälningar och jag ska försöka uppmuntra skolor, förskolor, fritidshem och fritidsgårdar i deras värdegrundsarbete. Ett stort uppdrag som jag älskar att få ta itu med. Jag är nog inte riktigt klok.
Ibland framställs verkligheten så att det ser ut som att vi dels har en stor massa starka människor och dessutom att antal svaga. När detta beskrivs som ett statiskt förhållande riskerar det att bli så att dom starka inte tar dom svaga på allvar. På samma sätt som sjukvård kanske inte tycks lika viktig för den friske. Men, har jag lärt mig, det finns inga starka människor. Däremot klarar vi oss olika väl i motgång beroende av hur väl livet låtit oss rustas.
Det tycks mig civiliserat och rimligt att försöka omfatta dom som för tillfället är svaga och utsatta. Inte nog med att det är civiliserat, det är dessutom taktiskt klokt. Människor som får komma till sin rätt kommer att kunna bidra till ett gott samhälle alltmedan andra samlar smärta som kan bli till inåtvänd skada eller utåtriktad aggressivitet. Forskning från USA kring grövre våld i skolan visar på att förövarna dessförinnan varit helt vanliga elever men ovanligt ofta varit utsatta för mobbning eller andra misslyckanden i skolan och privat.
Skola och förskola har ett viktigt kompensatoriskt uppdrag. Det ska vara möjligt att utvecklas, lära och komma till sin rätt oberoende av sin sociala situation. På samma sätt ska det vara möjligt att få blomma oberoende av funktionshinder eller intellektuell förmåga. Jag möter till min glädje många pedagoger som brinner av lust för just detta uppdrag hur stort det nu än är.
Nej, jag är nog inte riktigt klok. Jag lever på att tro att allt är möjligt. Att människor kan förändras och att inget är för sent. Det handlar nog inte om styrka utan är nog bara så att jag inte ser något val. Pappa brukade skratta åt mig när jag envisades om att allt är möjligt. Inte hånfullt utan mer som när hjälten i en film tar sig an tio skurkar utan att tveka. Lite som att han mådde väl av att se mig tro på sånt han hade gett upp.
När vi har den, tron på att saker är möjliga, behöver vi låta andra se den. Vi behöver låta oss smittas av andras tro istället för att göra allt för att slå fast hur omöjligt det är redan innan man försökt.
Vi i Norrköping ska nå bra resultat i våra skolor. Bemötande och trivsel är avgörande för den saken. Alla som haft modet att försöka lära sig något nytt vet hur viktigt det sammanhanget och den trygghet man upplever är. Be någon lära dig något du inte kan så förstår du. Vi vuxna har ofta skapat oss strategier för att slippa utsätta oss för det nya. ”Jag gillar inte att dansa” kan betyda ”jag vågar inte försöka och därmed utsätta mig för kritik”. Så glömmer vi bort hur utsatta barn är när dom försöker läsa högt på engelska, hoppa över en bock på idrotten, skriva en berättelse som någon ska ge kritik på, fråga högt om dom får gå på toaletten, står ensamma på skolgården och får betyg på allt dom gör i skolan varpå dom lätt blandar ihop den saken med betyg på sig själv.
Jag som du är mycket sårbar. Det lever vi med. Barn och unga är mycket sårbara dom ska vi ta hand om.