Den stora filmsnackisen i Sverige just nu är att Zara Larsson i ett inlägg på sociala medier propagerar för att man ska prata högljutt på bio. "Om du vill sitta helt tyst som en jävla sten, gå hem!" säger sångerskan. I klippet är hon själv på väg till bio och önskar förändring av biokulturen i allmänhet. Hon anser att hela syftet med att gå till en biograf är att dela en upplevelse tillsammans. ”Är inte hela grejen med att se på film med folk i samma rum att uppleva den tillsammans och skratta, skrika och analysera rollerna?” påpekar hon också. Jag har själv lyft nyttan av en mildare variant av det här i Folkbladet för flera år sedan. Där skrev jag bland annat att det finns en plats som är helt tyst om man inte kan störas alls av ljud från andra och det är ens hem.
Zara Larssons åsikt har briserat som en bomb. Alla från krönikörer, allmänheten, biografchefer och skådespelare har åsikter. En stark majoritet anser att det ska vara knäpptyst på bio. Hanne Kjöller skriver att det handlar om hänsynstagande. Det stämmer naturligtvis till viss del men Larsson pratar inte om aktiv störning utan utlevd gemenskap med andra. Hennes vilja handlar alltså inte om att just hon ska få babbla på medan alla andra håller tysta. Totalt krav på tystnad, som vissa ibland försöker tvinga på andra, är också en form av hänsynslöshet. Att inte ens tillåta minsta prassel så dina medbesökare sitter i skräck när de försöker ta fram något att äta är inte direkt empatiskt heller. Det var ur det perspektivet jag tyckte att tystnadskravet på bio inte var rimligt.
För en vecka sedan var jag på bio när några personer började prata i normal samtalston. Vilket är väldigt högt på bio. Att inte höra deras prat blev till slut svårt. Jag som anser mig annars tolerant för ljud, liv och rörelse på bio var tvungen att göra något. Så jag sa till personerna att de kanske kunde tänka sig att viska eftersom det blev svårt att fokusera på filmen när samtalet bröt in. Vi har våra reptilhjärnor och något som pockar på uppmärksamhet märks. Trots min syn att biografen inte kan vara som en inspelningsstudio där inget planerat ljud får släppas igenom finns gränser även åt andra hållet. Regissören Ruben Östlund har ställt sig på Zara Larssons sida och efterfrågar pubkultur på bio. Victor Malm på Expressen backar också Larsson och säger att vi måste vara toleranta i offentliga miljöer. Något att eftersträva tycker jag, men pubkultur UNDER filmen känns trots allt lite för utmanande. Vem bestämmer vilken nivå som är acceptabel eller inte?
På 90-talet hade vi en bibliotekschef i Norrköping, Conny Äng, som ville ändra hur biblioteken användes. Istället för den totala tystnaden som är klassiska bilden av ett bibliotek ville han ha ett offentligt vardagsrum. Det säger sig självt att ett sådant utrymme inte kan präglas av ”ssshhh” gentemot de som pratar. Om man vill förändra biografkulturen behöver någon också ta tag i det i så fall. Biblioteket är idag en plats med ljud men även där accepteras inte precis allt. Kontentan är kanske att lagom ändå alltid är bäst. Istället för att alla ska prata och skrika på bio kanske branschen ska satsa på eftersnack när filmen är klar.
Bäst just nu: Det finns mycket bra på biograferna just nu så kolla Cnemas och Filmstadens program.
Guldstjärna: Till Zara Larsson som ändå satt igång en ordentlig debatt.