Det tar emot, dels för att ryggen upptar mitt fokus, dels för att jag har svårt att beskriva min smärta för andra. Men jag ringer. Man ska ju såklart ringa vårdcentralen när man inte mår bra. ”Du får nu fem alternativ” säger en röst men jag kan omöjligt hänga med när alternativen presenteras, det gör för ont i ryggen. Jag tvingar mig att ringa upp igen och lyckas denna gång välja alternativ 5. ”du får nu tre olika alternativ” säger rösten. Efter att ha rullat ur sängen och krupit till toaletten har jag lyckats ta mig upp i stående position vid köksbänken. Jag står där lutad över mobilen och försöker balansera smärtan i ryggen. För att göra ännu ett val måste jag släppa stödet lite och när jag gör det kommer ett våldsamt hugg i ryggen som får mig att skrika på ett något ovärdigt sätt. Rösten vill nu inte tvinga mig till fler val utan upplyser mig om att många ringer just nu, visst jag förstår men bryr mig inte just nu. Rösten fortsätter med att upplysa om att jag därför inte kan ställa mig i telefonkön utan måste ringa igen nästkommande vardag.
Det finns dom som har det värre, jag vet och inte är jag viktigare än andra. Just den saken har jag nogsamt lärt mig genom åren. Sjukvårdsupplysningen uppmanade mig att ringa ”min” vårdcentral. Jag fick även tipset att ta en promenad och en varm dusch vilket fick mig att verkligen rannsaka mig själv. Är jag för pipplig, tänkte jag, vilket ingen människa borde behöva överväga. När man inte kan så kan man inte.
Min första tanke efter samtalet, om det nu kan kallas samtal, med min vårdcentral var den där fåniga – jag ska minsann inte besvära mer! Men jag förstår ju samtidigt att det inte är att ”besvära” när man vill utnyttja sin vårdcentral. När jag lyckats inta en halvliggande position som något avlastar ryggen byter jag ivrigt vårdcentral och tänker att ”där fick dom”. Får för mig att dom kommer att ångra sig, ringa upp och beklaga hanteringen. Alla dessa värktabletter har påverkat mig, självklart ringer ingen. Vi är visserligen många men just nu är det bara jag.
Människor som har det svårt och behöver hjälp får såklart ofta svårt att agera eller ens orka inse att det är många som har det likadant. Att 80 procent är nöjda med sin mataffär kan väl vara okey, det går ju att handla någon annanstans, men om 20 procent inte får den vård de behöver är det ett misslyckade. Om EN människa inte får den vård hen behöver och borde ha rätt till är det ett misslyckande!
Nej, det är inte synd om mig, jo lite anser min fru i sin godhet, men det är grymt att många människor i behov av stöd och hjälp inte får det dom borde ha rätt till. Det är inte bara Oscar, 7 år, som behöver stöd i skolan, det är tusentals barn. Det är, och ska dessutom vara, en rättighet och inget man ska behöva vädja om eller ställa mot det faktum att andra har det värre. Det är inte bara Olle som har svårt att orka ta hand om sin sjuka livskamrat och han ska inte behöva känna skuld över detta. Fantasilösa människors tycks ha svårt att förstå hur andra har det och än svårare att tänka sig att det skulle kunna gälla dom själva. För visst handlar det om brist på fantasi?
Ett solidariskt rättvist samhälle måste klara även ekonomiskt svåra tider och om det ska tjänas pengar i välfärden måste ändå vissa värden gälla. Om det inte fungerar att både ta ut vinst och vara en kontaktbar vårdcentral ska vi inte ha privata vårdcentraler som i sitt förhållningssätt riskerar att smitta så att det blir accepterat med knapptryckkontakt. Om skolor inte både kan hålla budget och ge varje elev det stöd hen behöver ska budget inte hållas utan rakryggat överskridas!
Nu kommer äntligen våren på riktigt och nog klarar jag mig. Jag kan krypa och ta mig upp efter en stund för att sedan slå mig ner i den värmande solen. Jag borde inte klaga men jag har fantasi nog för att förstå en del om hur andra har det. Min fru har matat mig och sonen har i det närmsta burit mig till sängen. Vi behöver alla hjälp av andra ibland. När man inte kan så kan man inte!
Tur att ni finns, alla ni med fantasi! Fantasi nog för att förstå andra och fantasi nog för att föreställa er hur det borde vara. Tur för våra barn och för sjuka, utsatta eller tillfälligt svaga att ni finns! Krama varandra, nu går vi mot ljusare tider!