Kanske tror den att jag lyder men det gör jag inte och sova så där mycket vore ju slöseri med tid.
Jag tar del av erbjudande av seniorkollo. Mina referenser till kollo är inte särskilt trevliga. Min ensamstående far hade liksom inget annat val än att skicka mig på kollo en del av sommarlovet. Hans egen semester var kort i förhållande till mitt sommarlov. När jag nu begrundar det där med seniorkollo ser jag bilder av hur jag tvingas lägga mig kl 19 och äta all mat som serveras. Min fru tycks dock, fullt förståeligt, gilla tanken på lite avlastning. Men ska jag resa vill jag nog inte göra det i flock och med andra som blivit lika egensinniga som jag. Jag gillar blandningar och har t.ex. svårt med hotell där barn inte är önskvärda, där ska vara tyst och stilla tydligen och jag som älskar att höra barn leka och särskilt när dom inte är just mitt ansvar.
Resor kan vara nog så svåra ändå och blir inte lättare i avsaknad av lekande barn. Hur svårt är det inte att leta efter sin telefon på ett hotellrum där det inte finns några invanda ställen att leta på. Eller att mitt i natten bli stående vid en minibar i stället för vid det kylskåp man hoppats hitta. Eller, att handla i en affär där inte ens glasögon gör det möjligt att förstå vad en vara innehåller. Sedan är det något mystiskt med necessärer. Nog förstår jag att där ska finnas det en behöver i fråga om toalettartiklar men det är i sanning en ansenlig mängd saker en tror sig behöva. När jag vill ha något i just min necessär blir det alltid lite av en upptäcktsfärd, en fingrarnas upptäcktsfärd och innan jag hittat det jag vill tycks alla andra saker ha passerat mina fingrar. Fingrar har inga ögon så med jämna mellanrum plockar dom upp något dom tror är rätt och det blir väldigt ofta fel. Letandet tar ibland så lång tid att mina ögon godkänner det handen lyfter upp för att sedan inse det tokiga i att t.ex. lösa tandborstningen med en rakhyvel. Det stör mig detta slöseri med tid, det enkla måste ju ändå vara just enkelt i dessa svåra tider!
Däremot måste det svåra få vara just aningen svårt, finner jag mig tänka. Somliga problem behöver vi tänka till kring för att hitta goda lösningar. Om vi nu vill att alla våra och andras barn ska få växa upp i trygghet och kunna få utveckla just sina personliga förmågor behöver vi på allvar fundera på hur detta kan säkras så långt som möjligt. Det finns saker alla barn behöver och det finns somligt som inget barn mår väl av. Politiker behöver hitta dom som möjligen vet lite mer och sedan göra handling av inhämtad kunskap. Det där funderandet och kunskapssökandet är inte slöseri med tid! Vi som väljer politiker borde välja de politiker som vill lära av den kunskap om finns men många av oss tycks uppenbarligen uppskatta tvärsäkra politiker med enkla lösningar.
”Varför kommer du inte och lägger dig” undrar min fru och jag får för mig att jag ska hitta på att ditt eller datt behöver fixas men sanningen är väl helt enkelt att jag sitter och tänker. Nu kanske du vill invända att inget blir bättre av att bara tänka men då måste jag uppmana dig att se dig omkring. Tanklöshet kan bli vårt fördärv, som far troligen hade uttryckt saken. Att vara handlingskraftig men hoppa över tänkandet är lite som att bara dra hårdare i de skosnören som trasslat sig. Det blir knutar lite här och där som kan ta lång tid att lösa!
Hösten är här och sommaren slut, lite symboliskt tycks det mig. Det är bistra tider och har kanske alltid varit men inte just här, inte just för mig. Människor som har det bra och är trygga orkar ofta bry sig om andra som inte har det så bra. Skrämda och oroliga människor tenderar att bara se till sitt men risken är att just det gör allt än värre. Det är inte andras, troligen inte mer kloka än du och jag, snabba lösningar som ska fixa alla dessa knutar. Det blir så många avklippta skosnören. Vi ska fixa knutarna i solidaritet och ta till oss all kunskap som finns, olikheter ska få vara en tillgång och barnen ska överallt få höras skratta och leka!
Efter förmåga vill jag dra mitt strå till stacken mer kan man inte begära av en gubbe som mellan varven inte ens hittar i sin egen necessär. Låt oss inte kasta in handduken och låt oss inte drunkna i suckar. Nej låt oss dansa, sjunga och skratta så att höstlöven blir till vacker konfetti! Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov, lätt som en plätt!