För fyra år sedan köpte jag en vinterjacka från en kedjebutik som jag föll för totalt. Den var både vacker och extremt praktisk. Formen liknade delvis en klänning från 50-talet. Fyra väldigt stora fickor prydde sidorna och gav plats till allt möjligt. Huvan var fluffig och stor, ett ordentligt skydd mot alla möjliga oväder. Samtidigt gick den att använda som kudde när jag gick på bio eller åkte kollektivtrafik. Varje gång vädret slog om till vinter kände jag glädjeruset stiga över att få använda jackan. Det var på fullaste allvar en av årets höjdpunkter.
Men, vi lever ju i slit-och-släng-mentalitetens tider. Därför är kvalitet en bristvara. Jackan gick sönder med jämna mellanrum och jag sydde om söndringarna för hand. Till slut gick det inte att sy mer. Den vita stoppningen blottades för världen. Jag fick ge upp. Mina försök att få en skräddare i Norrköping att sy om den gick sådär, det kostar ordentligt mycket att återskapa en fabriksprodukt som inte ens var dyr att köpa in.
Det pratas regelbundet om att man inte ska slänga saker i rask takt för att köpa nytt. Att det är miljövänligt att använda sina prylar. Vilket är lätt att hålla med om däremot svårare att efterleva som privatperson. Eftersom produkter numera skapas för att slängas i syfte att hålla igång konsumtionshetsen är det svårt för enskilda att hoppa av hjulet.
Att sy kläder själv är en ännu dyrare affär för de flesta, dessutom kan det vara svårt att hitta tiden. Elektroniska produkter sägs vara inställda på att gå sönder inom tre år. TV-apparater som förr kunde hålla i 20 år är numera också förbrukningsprodukter. Det går att stiga av konsumtionssamhället men det kräver extremt mycket. En familj i Östergötland har försökt sig på detta och filmaren Jeanette Söderwall gjorde en dokumentär om deras ansträngningar att vara självförsörjande.
När jag hade gett upp hoppet om jackan bestämde sig min mor att ta med den på en resa hon ändå skulle på och få en skräddare att försöka sy om dess yttre. Hon gick från skräddare till skräddare och de flesta tyckte det var ett alldeles för svårt arbete. Eftersom min mor är den typ av människa som inte ger upp om saker stötte hon till slut på en skräddare som tog sig an utmaningen. Efterlängtade jackan återuppstod som Fenix ur askan. Det blev vår lilla revolution mot slit-och-släng-samhället. Allting måste inte vara nytt. Och trots storkommersens försök att tvinga på mig en ny jacka lyckades jag använda min gamla.