Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Det är som att gå i väntans tider

Runt 20 april skulle det börja, årets säsong av den lokala fotbollen i länet. Snart kom det direktiv från myndigheterna att man inte släpper på någon rekommendation och att man skulle få vänta till 3 maj på besked. Men redan förra torsdagen kom det nya beskedet, allt är framflyttat till 17 maj, minst.

I dagsläget verkar det som om vi får leva med tomma läktare på elitidrotten och tomma idrottsplatser runt om i vårt avlånga land.

I dagsläget verkar det som om vi får leva med tomma läktare på elitidrotten och tomma idrottsplatser runt om i vårt avlånga land.

Foto: Bildbyrån

Krönika2021-04-28 12:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag lider med exempelvis fotbollen, som ligger mig varmast om hjärtat sedan barnsben, som för andra året i rad verkar få svårt att genomföra en 22-omgångarsserie, utan det troliga är i dagsläget att man får nöja med en halva, precis som i fjol, på lokal nivå, då även division 3, som är en nationell serie,  enbart genomförde elva omgångar. Jag förstår myndigheternas rädsla för ännu större utbrott av covid-19, men samtidigt känns det som om man satt bromsklossar rakt av på hela idrottsrörelsen, förutom de som utövar sin sport på heltid. Därför har jag lite svårt att förstå att man exempelvis tillåter både herrarnas division 1 och damernas elitetta att starta upp, där finns det väl knappast några spelare som har sin idrott som heltidssysselsättning.

Själv lider jag kanske mest av att inte få se fotboll live. Oavsett vad det är för nivå finns det alltid en tjusning i att stå eller sitta på en gammal träbänk en tidig vårkväll och se exempelvis en division 4- eller en ungdomsmatch. 

Att sitta och glo på en match på” burken”, utan publik och där man hör varenda ord som spelare eller tränare skriker ut, känns inte längre speciellt inspirerande.  Det spelar ingen roll att jag har kanaler där jag kan se både engelsk, italiensk, tysk och spansk fotboll. Jag orkar inte längre, inte heller orkar jag med alla dessa experter, eller besservisser som jag hellre vill kalla flera av dem. Det känns inte som att de tillför något längre.

Nu märker jag också hur idrottsrörelsen, och då framförallt elitfotbollen, börjar reagera på att regeringen inte ens vill ha en seriös dialog om läget.

– Vi är inte ute efter att öppna upp just i dag när det är hög smitta, men vi vill diskutera när, var och hur vi kan få öppna, sa exempelvis fotbollsförbundets generalsekreterare Mats Enquist i förra veckan.

Enquist berättar bland annat om att fotbollen i Danmark i samråd med myndigheter och regering nu har bestämt att öppna för publik på mellan 2 000 och 20 000 åskådare beroende på publikkapaciteten på arenorna. I Holland har man redan genomfört flera lyckade experiment.

– Det är det här som vi vill ha en diskussion om, inte bara när smittan är borta. Frustrationen är mer att det inte finns ett seriöst försök till öppningsplan, fortsätter Enquist.

Även Riksidrottsförbundet,  genom förre landshövdingen i Östergötland Björn Eriksson, reagerar starkt på att regeringen och myndigheterna drar alla idrotter över en kam.

– Restriktionerna är onekligen trubbiga. Ta orientering, segling och motorsport exempelvis, varför får inte dessa sporter utövas med fler än åtta personer på plats. Här behöver regeringen se över möjligheter att kunna göra olika bedömningar för att få mer träffsäkerhet och inte begränsa idrott och rörelse i onödan. Vi ser ju redan hur pass många ungdomar vi tappar och kommer inte heller vuxenidrotten igång snart på allvar blir hela nationens hälsa och välfärd lidande.

I dagsläget verkar det som om vi får leva med tomma läktare på elitidrotten och tomma idrottsplatser runt om i vårt avlånga land. I alla fall så länge myndigheterna drar alla idrotter över en kam.

Bandysporten har sorg. En av länets största profiler, målvakten Tommy Axelsson, har lämnat jordelivet, 75 år gammal. Tommy var uppväxt i Skärblacka, spelade under många år i Borgia och var även tränare, men samtidigt var det i grannlänet Södermanland och då i Katrineholm som han blev folkkär. Tommy spelade nämligen fyra SM-finaler för KSK och vann tre av dessa, 1969, 1970 och 1972. 

”Han gjorde sig känd för såväl sin kastarm som sin förmåga att sprida glädje omkring sig”, skriver KSK på sin hemsida.

Tommy spelade också hela 74 A-landskamper för Sverige och vann flera VM-medaljer. Han blev också Stor Grabb 160 i svensk bandy. 

Förre bandybasen Arne Argus säger så här om Tommy i en artikel från 2019:

”Det var verkligen roligt att se Tommy Axelsson i bandymålet. En av landets skickligaste representanter för sitt yrke”.

På KSK:s hemsida finns det rad hyllningar för Tommy som lär varit den förste i landet att importera de s k rysshandskarna, stora som dasslock!

”En av våra största genom tiderna sörjs närmast av hustru, barn och barnbarn”, skriver KSK vidare.

Vila i frid, Tommy!