Det är ju faktiskt möjligt på samma sätt som väldigt många saker som tidigare tyckts omöjliga inte längre är det. Jag pratar alltså in en krönika och datorn förvandlar mitt pratande till text. Jag sitter ute med detta nya sorts skrivande och funderar på om det är någon som ser mig sitta och till synes prata med mig själv. Men å andra sidan är det där med att prata med sig själv någonting som man ser hela tiden. Människor går omkring och pratar och vi förstår att det troligen handlar om mobilsamtal men vi vet ju inte. Det är i dessa tider möjligt att vara lite eljest i smyg.
Min semester fortsätter alltmedan andra återgår i jobb och många glada tillrop gäller just den saken. Men som jag ser det jobbar jag vidare även om allt jag jobbar med inte ger mig betalt i pengar. Att jobba är väldigt förknippat med att få lön. Nåväl, jag jobbar väl inte lika intensivt och alls inte på helt bestämda tider. Jag hoppas att frågan om medborgarlön dyker upp i valdebatten. Alla behöver ju pengar för att leva och vi har råd att säkra den saken. Om någon sedan är nöjd med den lilla summan och vill måla tavlor nästan ingen köper eller skriva poesi som inget förlag tror på, må så få vara. Alla får i detta lite högre självkänsla, inga bidrag behövs, den söker då jobb som vill ha lite större inkomst än detta minimum och den som inte har något oavlönat arbete som ligger nära hjärtat att utföra. Medborgarlön för att alla har ett människovärde och för att det finns mycket som behöver göras och som kan berika samhället utan att i sig vara lönsamt. Det där med pensionsålder blir även det lättare, en kan göra som en vill. Nu tror jag väl inte att min röst är så åtråvärd att frågan dyker upp till följd av denna lilla krönika men vem vet; många näst intill omöjliga saker är möjliga som sagt.
Snart börjar åter pusslandet för att få vardagarna att gå ihop. Barnfamiljer med två heltidsarbetande vuxna behöver hela tiden välja vad man ska göra med sin tid. Det ska gås på föräldramöten, skjutsas till träningar och läxor tar sin tid. Som förälder behöver man ofta tjata om att skynda på och stunderna för samtal blir ofta liksom inte av. Det är ett livspussel som är svårt att få ihop på ett bra sätt och sex timmars arbetsdag är även det något jag hoppas valdebatten ska omfatta. Den tid barnen är små riskerar att svischa förbi vilket är sorgligt för föräldrar och ibland livsavgörande för barnen. Nog är det lite knepigt att vi stressar lika mycket, om inte mer, nu när tekniken gjort så många saker möjliga.
Vi kommer med tiden att kunna köra bil utan att köra. I USA rullar redan över tusen självkörande fordon. I Sverige är vi inte där än men snart sägs det. Nu kan ju detta liksom all teknisk utveckling såklart medföra arbetslöshet på sikt eller ja så måste det ju inte vara, med medborgarlön innebär det ju bara att annat arbete utförs. Barn kommer kanske att kunna få skjuts utan att någon ger skjuts och när vi blir gamla, och inte fullt så bra bilförare, kan vi köra utan att köra.
Jag ser positivt på utveckling av olika slag ska du veta; men utveckling sker ju även gällande vapen, man kan skjuta utan att skjuta. Så bildning och gemensam värdegrund är såklart viktig för all teknisk utveckling. Vi vill ju inte köra bilar, utan att köra, och se hur dessa, titt som tätt, kör på folk. Det borde väl finnas något sätt att kriga utan att kriga, kanske som något sorts spel med all fakta inmatad. Då skulle ju alla veta resultatet utan att verkligen föra krig. Ja, nu menar jag i väntan på att en gemensam anständig värdegrund och en förställning om allas lika värde riktigt landat i oss alla. Forskning visar på ett tydligt sätt hur klimatförändringar kopplade till vårt sätt att leva kommer att drabba jorden. Att forska på effekter av krig måste väl ändå vara lättare. Typ, ”jaha kommer så många att dö, då låter vi bli”
Det sägs att barn utvecklar konsekvenstänkande ganska sent. Det tycks mig som om delar av mänskligheten aldrig utvecklar denna förmåga. De flesta barn förstår vid tidig ålder att krig får negativa konsekvenser. De allra flesta barn vill trösta den som är ledsen, de flesta barn vill dela med sig och de flesta barn vill att andra ska vara glada.
Detta med att skriva utan att skriva har sina svårigheter. Dikteringsmottagaren, ja vad ska jag kalla hen/den, omfattar inte alla mina ord. Ordet ”medborgarlön” fungerar ändå vilket kanske i sig är ett tecken på möjlig utveckling?