Visst gör det ont när kroppar brister. För det gör de ibland. Det går inte längre och kroppen säger ifrån och är man smart lyssnar man. För den ska ju hänga med länge, kroppen alltså. Vi förväntar oss att den ska vara stark och frisk och inte göra ont och orka både fysiskt och psykiskt, och om den inte gör det blir vi arga och irriterade och känner oss närmast svikna och i värsta fall även som svaga och dåliga människor.
Det intressanta är ju vad vi gör för att hålla kroppen igång och ta hand om den. Om ni frågar mig – sorgligt lite. Så fort det handlar om att göra något bra för mitt eget välbefinnandes skull har jag tusen ursäkter och undanflykter. Förra sommaren sa jag upp mitt gymkort efter att inte ha utnyttjat det på typ ett och ett halvt år. Ganska mycket pengar som runnit iväg till ingen nytta där, kan jag säga.
Det konstiga är ju att kroppen inte verkar ha något minne över huvud taget.
Varför glömmer den så snabbt att det faktiskt är skönt att träna, om inte annat så efteråt. För så fort man gör ett litet, ibland ofrivilligt, uppehåll, har den ju fullständigt glömt hur det var och hur bra den mådde och det är i det närmaste omöjligt att komma igång igen. Det är som att börja om från början varje gång och nu är det så länge sen jag tränade regelbundet att det knappast är en del av min vardag längre.
Jag har en vän som är instruktör på ett gym och förra helgen övertalade hon mig att jag skulle komma på ett av hennes pass som gäst några dagar senare. Jag gick med på det och vaknade på söndagsmorgonen med ren ångest. Hur kunde jag lova något så korkat? Hela måndagen gick åt till att våndas över detta beslut, men nånstans sa hjärnan åt mig att jag är knäpp. Kvällen kom, jag gick dit och det kändes så klart jättebra! Inte bara efteråt utan till och med under tiden. Varför kan då inte kroppeländet minnas detta och vilja göra om det hela tiden? Kan någon forska på detta och meddela mig resultatet, tack.
En annan intressant fråga gällande kroppen dök upp häromdagen, när en ung människa frågade hur det egentligen känns att bli gammal. Alltså inuti liksom. När den första förolämpningschocken lagt sig – jag! gammal? – tänkte jag att det faktiskt är en relevant fråga. Själv var jag ju till exempel länge övertygad om att bli gammal automatiskt skulle innebära att man vaknar upp en vacker dag och plötsligt gillar dansbandsmusik. Så måste det ju vara eftersom alla äldre verkade gilla det. Att de kanske alltid gjort det föresvävade mig inte, det måste vara något som kommer med åldern. Det är faktiskt väldigt svårt, nästan omöjligt, att föreställa sig sitt åldrade jag när man är ung. Än mindre hur det kommer att kännas. Jag har nu levt ganska många år och har inte kommit till dansbanden än, jag gillar faktiskt samma musik som jag jag gjort typ hela mitt liv, och det är väl det som är poängen. Det händer inte så himla mycket där inuti, det känns ungefär likadant. Det är mest skalet som förfaller liksom. Och om den där kroppen nu kunde ta sig i kragen och sätta igång och träna så kanske skalet håller lite längre också.
Den unge killen som ställt frågan skakade för övrigt klentroget på huvudet, skulle det kännas likadant som när man är ung? Han trodde mig inte.