De flesta av er har säkert gjort slut med en käresta någon gång.
Ett vanligt sätt att försöka avdramatisera det på brukar vara att säga att ”det är inte dig det är fel på - det är mig”. Somliga ser det som en ren floskel, men ibland kan det stämma i allra högsta grad.
Efter två år på den här fantastiska platsen som kallas Finspång är det dags att jag tackar för mig.
Inte för att jag inte har trivts, inte för att jag inte vill vara kvar utan för att det ibland dyker upp möjligheter som gör en nyfiken. Efter nyår byter jag jobb, flyttar härifrån och går mot nya utmaningar.
Men vi kan väl vara vänner ändå? Jag lovar att höra av mig ofta, vi kan väl ses uppe på Viberga och ta en kaffe, ta en löptur på Grosvad eller gå på någon av Kulturhusets alla mysiga arrangemang tillsammans när jag kommer och hälsar på?
Eftersom du och jag inte har känt varandra sen barnsben, så har vi kanske inte alltid har förstått varandra.
Kanske har jag någon gång gjort fel, men du ska ändå veta att jag alltid har försökt att göra mitt bästa för dig. Ibland har du testat mitt tålamod och jag har fått bita mig i läppen för att inte brusa upp.
Det har dock snabbt gått över när jag har gått en runda i Slottsparken, hälsat på uppe på Aurora i hennes tempel eller gått och tittat på något av de många idrottsevenemang som alltid är på gång här. Jag tror säkert att även du har fått kämpa med tålamodet ibland när det gäller mig, men jag vet ju också att det är så förbaskat svårt att bli arg på en värmlänning.
Det räcker med att denne öppnar munnen så rinner liksom frustrationen av en.
Det har varit ett privilegium att få skriva krönikor för Folkbladet och få ta del av läsarnas kommentarer, förslag på ämnen, arga och glada tillrop.
I mig kommer Finspång alltid att ha en ambassadör med ett stort hjärta.
Tack för att jag haft privilegiet att få lära känna era alla. Det är ni som gör platsen spännande, omtalad och framgångsrik. Därför ser jag en ljus framtid för Finspång.
Vi håller kontakten, så jag säger inte adjö – utan på återseende!